Jag har en tendens att börja skratta hysteriskt då jag inte borde det. Som igår t.ex. då vi skulle bära upp kajaken från vattnet. Den skulle upp på den minimala bryggan och jag bara föreställde mig hur vi på något sätt parerar fel och drattar i vattnet båda två. Det hela blev ju inte bättre av att vi hade publik, tio mänskor stod på stranden och väntade på att vi skulle komma upp så de skulle få lägga ut sina kajaker. Där står jag sen och skrattar.
Och Basse bara: men kom igen nu, lyft! Snälla sig att jag inte är ensam om det här.
Nej de e du faktiskt inte! Jag brukar också bli sådär helt hjälplös av skratt. Dra och vika lakan är värst, i synnerhet med nån kvinnlig familjemedlem, typ syrran, mamma eller momi i tiderna. Öva furahasånger på omöjlig utrikiska när man plötsligt bara ser den ”alternativa” svenska översättningen och inser att sången EGENTLIGEN handlar om en ko eller om familjen Westerlings bastukväll…. Typ. De e hemskt men man kan liksom inget göra. Ja, förutom skratta då 🙂
Precis, det händer alltid då vi flyttat. Mitt i trappan och med en tung tvättmaskin bara skrattar jag. Basse brukar då sällan vara hemskt road.
Här har du en till och ibland kan det bli riktigt tokigt. Jag kan inte sluta alla gånger, jag bara skrattar tills någon nästan blir sur och då lovar jag att skärpa mej, harklar mej, klarar av 5 sekunder och så är skrattet lös igen. That´s me!
Haha, precis sådär är det ju! Tur att vi är flera i alla fall.