Jag gick första året i gymnasiet då vi blev ett par. Vi hade känt varandra redan i några år innan dess. Vi var väldigt unga då och det låter kanske som en klyscha men vi har vuxit upp tillsammans, sida vid sida. Vi har blivit vuxna tillsammans och delat allt. Mer än halva mitt liv har jag levt med honom. Nästa varje dag har vi vaknat upp tillsammans och sällan lägger vi oss utan att dela en kanna te och prata om dagen som varit.
Att vi fått tre underbara barn som är lite jag och lite han är det vackraste och mest fantastiska som hänt oss. Vi är olika precis som våra barn är olika. Han bromsar om jag gasar. Jag lugnar om han stressar. Tillsammans skrattar vi, tillsammans gråter vi.
Jag hade aldrig sällskapat med någon innan Basse och många ansåg att man inte kan ha bara en pojkvän i hela sitt liv. Jag kan. Jag ångrar ingenting. För mig finns ingen bättre. Han är min bästa vän.
Den här dikten gav Basses mamma, Helene oss då för många år sedan. Den lever med oss ännu idag, 18 år senare.
Sjung och dansa tillsammans och var glada, men
låt var och en av er vara ensam.
Likt strängarna på en luta är ensamma även
när de vibrerar av samma musik.
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar.
Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan.
Och stå vid varandras sida, men inte för nära;
Ty templts pelare står åtskilda.
Och eken och cypressen växer inte i varandras
skugga.
Härligt!
<3