Från de tre första åren minns jag ingenting och måste således lita på vad som mig berättats. Jag föddes till en familj med pappa, mamma och en ett och ett halvt år äldre syster. Som spädbarn led jag av kolik och lät inte mina föräldrar sova. Jag började gå och prata långt innan jag fyllt ett, favoritordet var KORV! Jag växte upp hand i hand med storasyster. Vi gjorde allt tillsammans, var stenarna för vassa på grusgången bar hon mig, var diket för brett hjälpte hon mig över.
Mina egna minnen har jag från ett tidigt skede. Fragment visserligen men jag minns vissa saker med en nästan skrämmande skärpa. Röda heltäckningsmattan på mammas farfars begravning, hissen vi åkte upp med för att hälsa på mammas före detta kolleger och tankarna jag hade då mamma väntade min lillasyster och jag i smyg hoppades på att i stället få Luppakorva. Jag var tre då hon föddes. Vid fyra fick jag en bror.
Jag hade ett häftigt temperament men var lika glad som jag var ledsen. Jag skrämdes av tavlor och ett skogsparti. För säkerhetsskull bar jag alltid en bykknipa med mig i fickan, så jag skulle ha ett minne av min mamma ifall jag blev kidnappad. Ja, jag hade livlig fantasi. För mig var leken viktig. Jag var Ronja Rövardotter då jag trodde att ingen såg.
Jag minns min barndom som en mycket lycklig tid, som jag med glädje tänker tillbaka på. Trots att jag stundvis var så rädd.
Detta är en del av Julkalendern.