Idag tappade jag bort mig då jag promenerade. Eller jag visste var jag var sådär i princip men jag blev mäkta överraskad över var jag kom ut. Det är inte första gången. Jag har ett obefintligt lokalsinne och brukar sådär skämtsamt alltid slänga ur mig ett ”tänka sig att i råkade komma just hit vart vi skulle” då Basse navigerar.
Idag hade jag lagt på runkeeper och hemma kollade vi på kartan hur jag gått. Mitt i Lillhoplax har jag gått i en fullkomlig cirkel. Jag förstår inte hur det är möjligt. På riktigt, det känns verkligen inte att jag går i en cirkel. Snälla säg att du förstår mig. För här hemma skakar de bara skrattande på huvudet åt mig.
Inte undra på att jag gick 10 km sen.
Lill-Hoplax kan vara råddigt. Logiken på i synnerhet promenadstråken är dålig. Förstår väl att man kan gå småvilse. Kan ske även för den bäste.
Som tur kan man aldrig vara helt vilse i Helsingfors. Förr eller senare hamnar man antingen i havet eller på Ring 1. Det kan givetvis ta en stund…
Men det sjuka är att jag tror att jag går rakt genom Lill- Hoplax, men så står jag plötsligt vid Folkhälsans seniorhus. Skoj med överraskningar i livet i och för sig.
Jag har bott i Sockenbacka i ett år för 10 år sedan. För 2 år sen gick jag från Munkka till Sockenbacka (mina föräldrar bor där ännu) genom Tali och TAPPADE BORT MIG! Som tur hade jag navigator på kännykkän…
När jag var 15 gick jag hem ensam från en fest på landet (vi har lande på en stor ö). Festen var på ena sidan ön och vi bodde på andra. JAG TAPPADE BORT MIG. PÅ EN Ö. När jag ojat och vojat mig tillräckligt kom jag på att om jag ser havet så kommer jag till stranden och då hittar jag nog hem. Slutet gott allting gott.
Summa summarum. Jag har jätte dåligt lokalsinne och kommer aldrig ihåg hur jag kommit dit jag just kommit om det är ett nytt ställe. 🙂
Det roliga är sedan då man med facit i hand ser hur man irrat. Då vi flyttade hit drog jag med familjen till en lekpark hag sett från bussfönstret. Vi gick säkert en halv km, när vi kom fram visade Basse att vi bor där, 50 m,du ser vårt hus där bakom buskarna! Och jag bara, hur kom huset dit plötsligt.
Jag förstår dig. Fullkomligt.
Minns du den gången vi hoppade på en buss och åkte till ändhållplats. Vi skulle aldrig ha hittat därifrån om det varit sista bussen.
När jag var liten småscout fick jag lära mig att vi människor har en tendens att gå i cirklar om vi inte har ett tydligt landmärke att följa. Därför kan man faktiskt gå vilse i en rätt så liten skog – man börjar gå i cirklar. Låter det logiskt?
det är lustigt. För det känns ju inte alls att man går i cirkel. Men det är sant. Jag har också hört det där.
Tyvärr har vi också en motsvarighet här hos oss – din kleiner schwess…Hon kan t.om. tappa bort sig i lilla Lappträsk… 😉
Hon har alla mina sympatier! Alla!