Jag trodde aldrig, aldrig att jag skulle bli sådan. Jag trodde aldrig att en pryl kunde bli så viktig för mig. Jag trodde aldrig jag skulle blir så fäst vid en teknisk grej. Att jag skulle hiva fram min telefon i tid och otid. Att jag skulle surfa, läsa e-post, fotografera, facebooka, blogga, you name it, från min telefon.
Det var Basses fel! Jag var så himla arg på honom då han alltid måste kolla telefonen, då vi väntade på bussen, åkte buss osv. Så fyllde jag år och fick en iPhone och sedan dess har inget varit sig likt. Att natta ett barn i ett mörkt rum går ju galant då du har telefonen med, du kan lyssna på ljud-böcker, läsa bloggar och kolla facebook-uppdateringar för att sedan ha allt det gjort och kunna ägna sig år riktiga saker som att sticka, virka och läsa böcker, spela brädspel och umgås med de som ännu är vakna.
Männsikor som kritiserar iPhones är bara avundsjuka tror jag (hehe). Min funkar bra trots minus 25, jag har av misstag tappat den i golvet, den är hel. Dessutom är den ju så vacker, känslan av glasets tyngd i din hand… ahhh. Okej, okej ni förstod.
Egentligen var det här reklaminlägget bara en del av fotolistan.
Jajaajaaaaa. iPhonen är fantastisk. Jag är också barnsligt förtjust i min telefon. Samtidigt är jag nästan lite rädd för mitt symbiotiska förhållande till den. Men jag håller med dig.
Och så vill jag säga att din telefon är ännu mer estetisk än min. För min är en modell äldre och rätt sliten.
Jag trodde på riktigt aldrig att man kunde bli så glad i en sak… Men det är bra att man kan förändras.
Du kan kalla din vintage eller retro så blir den genast lite finare.
Ingen dum idé. Jag ska genast börja. 🙂
Får jag kommentera, trots att jag inte är iPhone-freak? Förlåt, men vill bara berätta att jag ändå inte är avundsjuk. Har valt att inte ha internet-telefon. Kanske jag någondag ändrar mig, men just nu känner jag att jag inte vill ha.
Det man inte har behöver man ju inte sakna. Och man behöver naturligtvis inte ha internet på telefonen. Men jag gillar det! Gillar!