När jag kom hem från stan fick jag maten serverad framför mig. Utan att behöva lyfta ett finger, bara sätta sig till bord och äta. Det behövs inte så mycket för att göra mig lycklig.
Tack för alla era fina ord och kommentarer i mitt inlägg om bloggars tråkighetsfaktor. Tack vare dem kan jag nu dra slutsatsen att bloggar inte är tråkiga, att det inte alls är envägskommunikation, snarare då en och en halv-vägs (som min vän Mikaela så fint kallade det) eftersom du ju alltid kan kommentera då du vill och framför allt vet jag att du läser även om du inte alltid orkar lämna en kommentar. Det är helt okej, mer än okej faktiskt!
Med det tar vi nu fredag och helg. Som fiilis-bild inför den stundande helgen bjuder jag (med lov) på den här, låt mig presentera min förstfödde:
Klicka gärna på bilden så kommer den mer till sin rätt.
Wow! Vilken mimik! 🙂
Crazy young man!