Soccermom reflekterar

Var idag med på Haralds fotisträningar. Han tränar aktivt runt en 6h/vecka och därtill har de några matcher. Ibland kan jag undra hur han orkar och i början av hans fotbollskarriär ifrågasatte jag att man skulle träna så mycket. Samtidigt märkte vi ju att killarna var ute och bollade och sprakade varje ledig stund i alla fall, så vad är då bättre än ledd träning? När jag såg dem idag, undrar jag inte alls att Harald orkar, de har roligt, de fnissar och skrattar, de leker och man ser hur de gillar det de gör.

För några år sedan fick han och hela laget en ny tränare, Jussi. Han är finsk och pratar finska för det mesta, men kan ibland tala svenska med några av killarna som är enspråkigt svenska. Han har inte bara lyft fotbollen till skyarna för Harald utan också gett Harald en verklig anledning att lära sig finska. Jag är så glad att Harald har detta sammanhang, en gemenskap med vänner som är rätt lika och vuxna, goda förebilder. Jag ser tonåringar som bara ”hänger” vid köpcentra eller parker och i de stunderna är jag nöjd över att barnen spelar fotis. Jag vet var jag har dem, de får motion och frisk luft. Om några dagar ska laget resa på sin första fotbollsresa, till Åland, och jag vet redan nu att det kommer att bli en resa som Harald aldrig kommer att glömma.