Med hjärtat på rätta stället

I morgon fyller min förstfödde 11 år. Att det gått så länge sedan han kom till oss är en gåta. Var det inte nyss vi vandrade längs med alla tänkbara vandringsleder i Åbotrakten? Var det inte nyss vi satt och grät i soffan i vardagsrummet för att han var så långt borta från oss då vi lagt honom för att sova i sovrummet (första dagen hemma efter BB). Jag minns varje nytt ord, varje steg, de första små sandalerna och hans roliga sätt att prata. Han använde mest bara konsonanten T så makaronilåda blev tatatotitåta osv.

Ett mer lättskött och medgörligt barn får man leta efter. Jag minns två raseriutbrott, det första i vår tambur, det andra i fotobutiken Rajala vid gågatan i Åbo.

Han lärde sig skriva sitt namn i sanden på gården och kunde all tänkbar fakta om diverse dinosaurier. Han skulle bli paleontolog, sa han. Han gick aldrig, jag menar verkligen aldrig, på vägen, han gick vid sidan om. Medan vi vandrade den bekanta gatan in mot centrum av Åbo hann han klättra upp i fem lyktstolpar, gå balansgång utanför Lasarettsgatans daghem och leka inte stöta marken på alla brunnslock. Han gick alltid sin egen väg och vi lät honom, vi kunde lita på att han alltid stannade på samma ställen och väntade på oss. Att vi kunde lita på att han följde våra ”order” bekräftade han en dag då han kom in från gården och sa ”Jag gjorde som du sagt mamma, jag svarade inte granntanten då hon frågade vad jag byggde i snön, du har ju sagt att jag inte ska prata med främmande människor.” (5 år)

Igår då jag bakade kom han in i köket och sa ”tack mamma för att du ordnar kalas till mig”. Idag då jag fortsatte baka hjälpte han till genom att läsa ur sin vitsbok, när han tröttnat sa han att han kan ta Saga ut i parken så jag får fixa i fred.

Han är så älsklig och alltid så omtänksam.