Här om veckan satt jag och pratade med en vän som har både äldre barn än vi och jämngamla. Hon berättade att hon och hennes man går på en kurs för att få vardagen att fungera bättre. Hon nämnde också hur viktigt det är att leka med barnen. Jag tog detta till mitt hjärta och tänkte att jag skall leka mera med Saga. Jag la undan min telefon då jag kom hem för att inte frestas att spela wordfeud annat än då hon tittade på Buu-klubben.
Saga är jätteduktig på att leka själv, hon kan leka i timmar i rummet då hon kommer från dagis. Men då jag öppnade pandoras ask och började gå med i leken får jag inte göra något annat. Jag ska vara dagistant, baby, båt och någons moster. Det är inte så att jag inte lekt med henne tidigare men nu mer medvetet.
Jag tycker det är helt kul att leka men jag orkar ju inte göra det hela tiden. Idag måste jag till sist bara säga att jag vill göra något annat i mellan. För samtidigt som jag tycker det är viktigt att leka ned henne tycker jag också det är viktigt att hon kan gå in i lekens värld utan min hjälp.
Jag spionerade på henne då hon klädde alla sina mjukisdjur i sina gamla babykläder. Mycket sött!
Berätta gärna hur mycket du leker med ditt eller dina barn. Jag är nyfiken.
Jag försöker leka, men måste erkänna att wordfeud ibland lockar för mycket. och precis som med Saga vill Vidar bara ha mera om jag ger mig in i leken. Försöker i alla fall leka några stunder med honom varje kväll.
Det är så intressant att de inte kan nöja sig med lite, nej de ska sedan ha hela handen och det har man varken tid, ork eller lust med. Inte alltid i all fall.
Mitt problem är att jag inte kan leka normalt, tex sjukhus, utan det måste urarta i en konstig performans där alla är djur, ambulansen krockar, doktorn är en superhjälte, alla ordineras färggranna piller och så draperar vi in varann med vessapapper. Annars blir jag så uttråkad. Om kidsen leker själva är det mycket mer verklighetstroget och lugnare på nåt vis. Räddningen är att istället spela eller läsa högt. Just nu har vi grym läsa högt period.
Haha, ljuvligt, ser framför mig hur ni/du leker. Och att läsaläsaläsa är aldrig fel.
Jag skäms nästan för jag leker så lite med våra barn. Nu är det väldigt lite men efter 6 veckor ska jag leka mer då jag är hemma igen. Är jag hemma försöker jag leka lite varje kväll men orkar sällan så långa stunder. Känner jag att jag inte alls orkar leka så föreslår jag att vi läser någon bok, att vi går ut för att skida, skrinna eller går till simhallen.
Hej Ulrika, jag har tänkt på dig. Hur går det med studierna? Kämpa på!
Tror det där med att skrinna skida simma duger lika bra. Huvudsaken som jag ser det är kanske just att VARA med barnet.
Fick just en Ipad som gåva och märker att jag hela tiden är fast i min leksak. Dotter är van vid att jag leker ganska så mycket, vi simmarskidarskrinnar ofta, jag försöker få ihop mammaträffar trots att de jag känner inte har bebisar längre. Det sistnämnda är bäst, mammorna babblar o ungarna leker, för ärligt sagt har jag nog skämt bort den lilla. Till en början ville jag ju leka, och musicerade också massor med henne, men nu e jag liksom fed up på själva lekandet, mycket pga att lekarna är så lååånga och jag absolut inte får gå mitt i. Så jag backat lite med lekandet, MEN jag märker ändå att jag måste försöka med regel inget internet nära på nån maskin då hon kommer från dagis. Jag fastnar och mår själv bättre av småfixa hemma eller läsa eller bara vara där som du skriver. Engagerande ämne!
Precis, jag försöker alltid att finnas där för henne då vi träffas igen efter en dag ifrån varandra. Det är ju en så kort tid det sist och slutligen handlar om, pojkarna vill ju inte leka med mig, då handlar det mer om att sparka fotis och göra olika äventyr tillsammans.
Igar sade en bekant till mig att de varje kväll lekerlekerleker med barnen och städar/diskar först när barnen kommit i säng. Jag har länge tänkt pa att jag borde leka mera med min 2-aring, men det är sa himla tungt just nu eftersom hon hela tiden klänger pa mig. Därför tycker jag det är skönt att fylla diskmaskinen medan hon i fem minuter orkar vara för sig själv.
Dessutom tycker jag det är viktigt att inte glömma att man själv ocksa är en människa och ingen robot och man behöver tid för sig själv. Jag beundrar de föräldrar som orkar leka hela kvällar med barnen.
Det som överraskat mig är att halvaringen nu kräver massor uppmärksamhet och vill aktivt lekas med. Oj vad det kan vara tungt att sjunga ramsor och kittla fötter i en och en halv timme! Jag är lyckligt lottad vars barn tycker om att leka med varandra trots att de är sa sma. Ibland leker de en halv timme med varandra pa kvällen vilket är jätteskönt för mig. Dessutom är det ju urgulligt att se pa när dottern försöker fa sonen att skratta med att göra världens konstigaste grimaser.
Men daligt samvete skall man inte ha tycker jag. Man gör sa gott man kan. Och da man leker med barnet är inte längden pa lekandet som är viktigast utan att man da faktiskt koncentrerar sig pa leken.
Bra och aktuellt tema!
Håller med, det är skönt att ibland få göra alla måsten ifred och jag njuter så av att se Saga leka då mycket som hon gör. Roligt att tjuvlyssna lite också…
Jaa ska man leka med sina barn eller inte? Mina barn går i steinerdagis och därifrån har vi fått höra att man inte ska leka med barnen, det är deras egen värld, deras sätt att behandla och bearbeta saker de varit med om. Det här handlar alltså om fantasilekar, inte skrinnaskidaläsaböcker, det är väl snarare att vara med sina barn. Själv är jag urdålig på att leka med barnen, kan inte alls sätta mig in i deras fantasivärld och jag får aldrig göra som jag vill (dvs vad jag än tar mig för att göra så säger de neeej, du ska inte sååå). Dessutom har jag ärligt talat inte tid, vardagen är liksom fylld med tvättastädakockastäda igen. Kanske funkar det bättre då de är lite större…
Jag tror att barnen behöver både och. Både leka själva och med en vuxen.
Oj, nej hjälp, jag får riktigt skuldkänslor av att läsa hur engagerade ni andra är att leka med barnen. Ärligt sagt är jag urusel på att leka…lite mat kan jag väl smaka på ibland och hjälpa att klä på någon docka eller barbie…men mycket mer blir det inte. Min fantasi är liksom lika med noll, skall jag bygga lego behöver jag ritningar osv. Men när jag någon har varit med och lekt eller spelat med barnen så känner jag mig riktigt”duktig” efteråt. Däremot tar jag ofta barnen med i det jag gör, det får hjälpa med matlagning, tända brasan, sy på symaskin, hänga/ta ner tvätt osv. osv.
Och Hur får du med dem i vardagssysslorna? Beror säkert på ålder, just nu är min nästan fyra-åring totalt ointresserad av allt hushållsarbete. Måste nästan tvinga henne att baka o sånt hon sedan älskar. Oftast är hon bara så inne i sina lekar att allt jag föreslår bara stör ”tråååkisar” mamma, säger hon. Intressant vad Steinerpedagogerna säger, vad säger pedagogen Sonja – hur mycket behöver barn vuxna i sin lek? Musikterapeuten jag kommer inte på att jag nånsin sku ha läst nåt i det ämnet. Nog om lek, men inte vuxna, barn o lek.
Jag tror att det är superviktigt att leka med sina barn. Barn älskar att leka och speciellt att leka med vuxna. Genom leken kan barnet utrycka upplevelser och känslor som kan vara jobbiga att tala om eller som man inte har ord för helt enkelt. Då Saga började dagis och mådde dåligt började hon spontant leka dagis. Samma lek femtio gånger per dag till en början. Småningom minskade antalet, men fortfarande är det mycket dagis vi leker.
Men man måste göra det som ens kapacitet räcker till för. Man ska inte gå med dåligt samvete för att man leker för lite.
Precis, för jag vill ju verkligen veta vad som försiggår i den lilla mänskans huve efter en dagisdag. Och vad är bättre än att få reda på det än via leken? Frågor blir ju ofta för breda och barnet vet inte hur det ska svara.
Onödigt att ha dåligt samvete, du gör som sagt andra saker.
Jag lekte rätt så mycket med vår äldsta dotter. Och när jag stod i köket lekte hon brevid mej eller så fick hon vara med i matlagningen. Hon älskade det! När ett blev två blev min tid för att leka med ettan, men vi läste massvis med sagor medan jag satt och ammade och sedan var ettan med och ville hjälpa till med tex blöjbyte på tvåan. När tvåan blev lite äldre blev min ”lek” tid mindre pga att hon måste vaktas mycket mera. Hon hölls inte där man lade henne. Men då hon sov dagsvila passade vi på att göra sånt man inte kunde göra då hon var vaken, tex spela spel eller pyssla med hamapärlor. Ganska snabbt började de två barnen leka med varandra och mitt leksällskap dög inte. Jag fick bara vara med och bygga upp tex ett duploslott sen kördes jag bort. När trean kom ville de två äldre vara med i vardagssysslor med babyn och då trean sov lekte de äldre mammor. Det var roligt att tjuvlyssna på dem. Med trean har jag lekt ibland. Nå nu blir det förståss mer lek då vi har lediga dagar tillsammans. Mest spelar vi spel eller pusslar. Jag ligger i hårdträning på memory. Jag ska vinna henne en vacker dag. Just nu tar hon ungefär 2/3 av paren. Jag fattar inte hur hon kan komma ihåg var alla kort ligger. Och mycket tycker trean också om att vara med i köket. Ja ibland har jag faktiskt alla tre med mej i köket då vi gör mat.
Det låter mycket bekant. Både jag och Basse var hemma (studerade) då vi fick Harald, vi turades om att leka med honom. På gott och ont, han blev aldrig någon mästare på att leka själv, kan bero på hans läggning förstås också.
Saga och Artur är de som mest lekt fantasilekar och behöver också få leka för sig själv ibland, precis som de verkligen älskar då någon vuxen leker med dem.
Memory och barn, jag vet! Hur kan de vara så bra?
Jag AVSKYR att leka. Det går inte alls bra. Jag föredrar att vara nära barnen o tillgänglig. Om de vill prata, pyssla, läsa eller kramas. Lekarna får de sköta på egen hand. Turligt är min man bättre på att leka. Tror mest på att man måste göra som det känns bäst för en själv. Men avundas dem som kan leka.
Lite, så lite! Jag har jättestora problem att fokusera på leken. Men det är väl en prioriteringsfråga. Borde antagligen skärpa mig!