Så kom då våren, med värme och sol och man såg att alla ”kände livet i sig” igår på första maj.
Vi picknickade vår vana trogen i Kajsaniemi. Trots utlovad sol och plusgrader klädde jag mig i ylletröjor och vinterjacka (och solkräm i ansiktet), Min familj trodde jag skulle på polarexpedition. Jag frös inte.
Väl hemma fixade ”vi” (läs Basse, jag instagrammade) upp cyklarna och idag cyklade jag till och från jobbet. 20 km och det kändes bara bra. Och roligt. Och befriande. Tänk att inte behöva springa till bussen bara för att märka att den just åkte. Tänk att inte behöva vänta en kvart på nästa. Jag är usel på att vänta.
Basse, som är familjens cykelguru fixade inte bara upp min cykel, utan försåg mig med en cykelväska. Ett måste för alla cyklister, menar han. Man tackar.
