Dagen kom och gick. Ännu en känslomässigt knepig dag. Satt i bilen och grät halva vägen från Eira efter att min kollega, min nyadopterade syster följt mig ut genom dörren och vägrade säga hejdå. Hon tog min hand i sin och ledde mig ut, vi grät och kramades, kramades och grät. Fast vi vet att detta inte är ett hejdå, vår vänskap finns för evigt, vi finns för evigt, var det oändligt svårt. Ni vet, man har träffat någon man börjat tycka så ofantligt mycket om och sedan ses man inte. Inte så ofta och inte på länge.
Tack Lena, min Lena för allt du gett mig under detta år. Vad skulle väl jag vara utan dig?
