Hon som är en meter hög skrek som hade hon blivit biten av en huggorm eller stungen av en geting. Vi rusar till undsättning och ser, ser – ingenting. Hon fortsätter skrika och pekar på låret och där, ja där ser man en yttepytte bladlus krypa fram. Jag sopar bort den och friden lägger sig åter. Om en stund upprepas det hela och jag putsar bort krypet. ”Hade den stora huggtänder och horn?” frågar jag. Hon skrattar och säger att nånej den är ju jätteliten mamma.
I bilen gnäller hon svagt och säger att en bladlus igen kryper på henne. Eftersom jag kör på motorvägen kan jag inte hjälp henne på annat sätt än berätta att hon nu måste sopa ner den på golvet själv.
”Det går inte mamma, för den har tårar i ögonen och har tappat bort sin mamma!”
Voi gullevännen ändå! Det där var bland det bästa jag har hört, stackars bladlusen 🙂
Tårar i ögonen, har de ens ögon?
Voj sötnos. Att vi inte förstått. Det är därför hon gråter av hysteri varje gång de millimeter monsterbabysarna tappat bort sig på hennes kropp. Hon har känslor minsann! Och finurlighet! 😀
Exakt.
🙂 Hon är rolig!
Visst är hon det.