Jag märker att jag är rätt ovan att vara ensam ansvarig. Vi är ju alltid tillsammans, Basse och jag. Delar på allt och gör tillsammans alla grejer. Nu när det bara är jag som är vuxen funderar jag två gånger på allt jag gör, ska jag tända ljusen vid frukostbordet? Ja, då måste jag själv komma ihåg att släcka dem! Har jag låst dörren? Var lade jag nyckeln? Tänk om vi låser ut oss… Och den våta handduken från simningen den gjorde sig påmind då jag redan låg nerbäddad i sängen.
Det är ju inte så att jag inte klarar mig. Och inte är jag ovan med att ta befäl. Det är bara dialogen som fattas. Hängde du upp handduken? Tack! Visst släckte jag ljuset? Låste vi?
Saknar!
Känner igen mig i det du skriver. O blir på nåt vis tröstad av att höra att nån annan gör lika. O att nån annan blir lite borttappad när den andra är borta o inte Är med och fixar. Fast jag tror att jag faktiskt inte riktigt klarar mig… Jag blir nog mer borttappad än du.
Klart du skulle klara dig!