När fredagen kom var jag totalt däckad. Älskar ju jobbet och eleverna och kollegerna, men totalt slutkörd ändå. Jag hade förbrukat mångdubbelt fler ord än vad som är bekvämt och rösten var borta och halsen sjuk.
Då satte vi oss i bilen och åkte till den plats som är tystast på jorden. Åtminstone med våra mått mätt. Vi hämtade ved för stugan var kall. Vi tände en mysig brasa och korvade upp yllesockorna. Vi kokade te för att lindra lärarinnan Pratkvarns hals. Vi somnade till en romantisk film…
Så vaknade vi till hackspettens flit och syrsornas sång. Satt på stenen vid stranden och metade med vikta vass-strån. Jag fann styrka (och sinnesfrid) i en bok som ger mig råd hur jag bäst lär mina små ettor läsa.
Jaja, vi är nu inte riktigt i Lovisa påpekar han som var på plats den dagen lokalsinne delades ut. Jag var dessvärre inte. Så skriver telefonen Lovisa så skriver den det. Passar lika bra som något annat.