Idag fick Saga en ny cykel. Den är lite rostig, lite blå och lite gammal egentligen.
Det konstiga är att jag minns det som igår när cykeln kom till oss. Harald fyllde tre och vi firade honom i Sibbo hos Fammo och Faffa (vi bodde ju i Åbo på den tiden). Efter tårta och saft fick Harald gå till tamburen och där stod den. Cykeln som var ny, lite blå och mycket glittrig. Fammo hade prytt gåvan med rosetter och Harald var så lycklig och så andlöst imponerad. ”E den min? E den faktiskt MIN?” frågade han om och om igen.
Jag minns att han knöt fast sin mjukis på pakethållaren, vi hade gjort en cykelhjälm till mjukisen också.
Och nu är det hon, vår minsta lilla skatt som med rasande fart trampar på och ropar: ”jag är mycket större än ni tror” och ”nu är jag lycklig!”.
Så tiden rusar fram och vi med den. För jag rusar, med hjärtat i halsgropen och tänker att navelsträngen aldrig, aldrig tänjer så här mycket.
Hon ÄR mycket större än vi tror.