Var på Joels begravning igår. Det var gnistrande sol på frostiga träd, det var oerhört kallt. Kistan var liten och psalmerna svåra. För svåra att se genom tårar och för svåra att sjunga för orden. Det var en vacker begravning kantad av oändlig kärlek.
Det var härligt att möta alla Åbomänniskor. Mina professorer, mina studiekompisar, mina älskade juntavänninor och alla andra vi umgicks med då vi var mellan 20-30. Lite visste vi då. Aldrig hade vi kunnat tro att vi skulle ses på en begravning och ta avsked av Kikas och Patriks lilla pojke.
Så oändligt sorgligt och ofattbart ! En gång har jag närvarat vid begravningen av en liten flicka som gick bort i leukemi ! Höstvisan sjöng vi då och varje gång jag hör eller sjunger den så minns jag henne ♥ Vilken vacker dikt ni hade ♥
Kram
Så är det, alltid lika ledsamt då ett litet barn tas från livet.
Det var en väldigt vacker och varm begravning, kylan till trots.
Snubblade plötsligen över din blogg via andra blogggar. Det var roligt!
Så kul att se dig och då och så kul att se dig här. Må väl!