Vi steg upp tidigt och satte oss i en fullpackad bil. Barnen såg film efter film eller lyssnade på musik eller pysslade i gammal hederlig pysselbok. Mamma körde, jag stickade. Barnen hördes inget av, ännu. Vi körde de första 400 km i ett kör. Vädret var konstant grått och mängden snö lika.
Vid första pausen mötte vi syster Tina och barnen.
Vi fortsatte färden norrut. Jag körde, mamma stickade. Barnen hörde vi inget av, ännu. Det var som min pappa alltid konstaterat att då vi var små kom vi sällan till närbutiken utan smärre strid, men till Lappland, inga problem.
Nå efter tolv timmar i bilen och ingen sovit började tålamodet nog tryta en aning. Då la min mamma in lekväxeln och pratade med en pappersdocksfigur på iPaden så vi alla kiknade av skratt. Hon är guld!
Och vid det laget hade jag lärt mig bromsa mammas fina Honda utan att samtliga passagerare slog pannan i framrutan. (Egentligen var det pappa som råkade ringa precis i rätt tidpunkt och påminna mig om hur man kör en automatväxlad bil!) Kan du kanske gissa min miss?
Och ja, sedan kom vi fram. Här tyngs träden ner av maximala mängder snö. Här finns varningsskyltar med en skidåkare. Och här i stockstugan väntade lillasyster Carina med familj på oss.
Vi är här!
Tänkte höra med dig om du har någon Ewa i Walla kappa i strl S? 🙂 Mvh Nancy
Hej och nej. Har bara kjol.