När livet (jobbet) känns osannolikt bra

Idag var en sådan dag. En elev i åk 5 som jag inte ska ha mer i år sa att fredagarna med mig varit veckans höjdpunkt.

Eller då han med ljusblå ögon, min lilla elev, tre timmar efter sitt utvecklingssamtal kom fram till mig och sa att han nästan började gråta efter sitt utv. samtal för att vi sagt så fina saker om honom. Och så kramade han mig som bara ett litet barn kan, hård kram av korta armar.

Guldklimpar!

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *