Hon är lite envis, har hon bestämt sig för något så är det så. Hon gör inte saker bara ”för att man ska”. Ni vet: man hälsar på folk man möter, man säger tack för maten, man säger förlåt och tack för idag, och så vidare.
Eller så inte!
Alla andra barn tar i hand och säger tack för idag och tittar i ögonen osv.
Men inte hon.
Jag har försökt; snälla bara säg! ber jag, man ska, du kan väl?, tjatar jag, bara gör det NU! halvmorrar jag.
Tills jag gav upp. Vi slutade kräva. Slutade göra det till en grej.
Och idag! Hon sprang till båda sina dagispappor, tog i hand och skuttande sa hon TACK FÖR IDAG.
Och jag blev lite glad.
Allt har sin tid.
Sånadär är mina tvillingar också, särskilt det där tack för idag känns svårt. Men nu blev jag nyfiken, vad är det för dagispappor du talar om?
Saga säger inte dagistanter utan dagismammor och nu har hon två av fyra ”dagistanter” som är män, och då blir de ju dagispappor.