När det känns som om jag inte sovit tillräckligt…
När det känns som om jag är en kvart efter hela tiden, efter i alla måsten….
När det efter en dag känns som om jag inte suttit alls…
När det känns som om minsta lilla överraskande motgång drar mattan under fötterna totalt och får tårarna att trilla…
Då vet jag att en arbetsvecka är till ända. Då vet jag att jag haft lite för mycket. Lite för mycket av sådant jag inte själv valt. Det är känslan av stress som smyger in genom öppna gluggar och naglar sig fast.
Då sätter jag mig ner. Tänker på dagen. På veckan. Vad var bra? Vad var på riktigt bra?
Det att Sofia tittade in i klassen på morgonen. Att jag fick hålla babyn och hon spontant hjälpte eleverna med pulpetflytt. Det var på riktigt bra.
Det att R ”såg” min fjärilsring och jag hade tid att stanna upp och prata. Det var på riktigt bra.
Det att jag FICK ett bokpaket hemskickat på grund av att jag har den här bloggen. Det var på riktigt bra. Tack Maija!
Det att R:s assistent K:s ögon fylldes av tårar av tacksamhet när jag sa, ”gå på kaffe, kom efter en halv timme. Vi klarar oss.” Det var på riktigt bra.
Det att Mats bjöd på supergott ex temporekaffe med kakaosmak och grädde. Det var på riktigt bra.
Det att mina elever uppskattar såväl de klassiska Mumintrollet-sångerna och Småtrollen och översvämningar. Det är på riktigt bra.
Det att jag inser att det finns många fler bra saker än dåliga den här veckan. DET är på riktigt bra.