Den här hösten har gett mig insyn i en ny värld. Jag har en elev som är blind. Jag lär mig skriva och läsa punktskrift och jag lär mig att beskriva allt jag visar (eller jag övar på allt detta, är inte bra på det). Hon lär mig varje dag nya sätt att se på saker. Hon lägger märke till saker andra inte ser. ”Vad är det som låter, Sonja” frågar hon och syftar på mitt armband som klirrar. ”Det är en massa berlocker” upplyser jag henne och hon känner på det. Snabbt rabblar hon: ”ah ett hjärta, en ängel och en cirkel!”
Hon utbrister: Sonja du är jättesnabb att skriva på datorn, jag hör hur det knattrar!
Hon kommer nära, kramar mig och känner på dagens smycken: ”Oooo så fin fjärilsring, den har jag inte sett tidigare”.
Jag är så glad att få ha henne i klassen. Glad även för den livserfarenhet detta ger de andra eleverna. När de tar henne i handen och leder henne till rutschbanan, till gungorna eller till gräsmattan på kullen, då svämmar mitt hjärta över av kärlek och stolthet.
Så fint det låter! Och hon har säkert tur som fått just dig som lärare!
Vi har också två nya i dagiset som är ”specielbarn”. Först var jag lite orolig över hur jag sku klara min uppgift som egenvårdare åt det ena, utan utbildning och så, men det är ju så, att de blir en kära och det går av bara farten att försöka se till att de har det så bra som möjligt! 🙂