Sagolandet

Artur skriver här sin syn på den här familjen. Intressant läsning. Sanningen kommer från barnen, heter det visst?

Ligger väl något i det där med att mamma bara stickar. Här kommer veckans alster:

Det kan hon nu. Den lilla Sagan. Följande livsviktiga känslor kan hon nu sätta ord på:

Ja syysäää (jag fryser)

Ja edd (jag är rädd)

Ja hett

Ja tyttä int om (tycker inte om)

Fina filurer försöker fånga flingor:

Strax före jul besökte vi Bålabys lilla lanthandel som brorsan med fru driver. Idag kom jag mig för att baka med mjölet som vi då köpte. Att tänka på att det är min lillebror som malt mjölet med sin egna små (okej, de är ganska stora) händer kändes mycket speciellt. Men inte bara det var speciellt, konsistensen och själva känslan i mjölet var något helt annat. Det var ett grovt vetemjöl jag bakade med nu. Vi får se vad det blir av semlorna jag gjorde, de skall snart in i ugnen.

De är inte alls så ljusa och släta som de som bakas på köpt mjöl är. Här har de alltså inte varit i ugnen ännu.

Eftersom vi har kort dag idag och slutar samtidigt kan jag ta hem Artur, får jag det? undrar han med det stora hjärtat.

Klart han får. Så snart vandrar de hem hand i hand genom nyfallen pudersnö. Det där med hand i hand påstår de att bara existerar i min fantasi. Gulligt hursomhaver.

Stranden i Muncca en vinterdag i januari. Inte tokigt alls.

Saga älskar att lägga pussel. Vi har nu lämnat knopp-pusselvärlden bakom oss och riktar in oss träbit-pussel med upptill 20 bitar.

Mamma och hennes man kom på besök på kvällen, då kom tjejen bärandes på några pussel som skulle pusslas om och om igen.

Efter eftermiddagskaffet for vi på en utfärd till Domarby gård, närmare bestämt till inredningsbutiken Country White. Vi hittade en fantastisk livfull herrgård med hästar och en butik med allt.

Jag vet åtminstone några som skulle tycka att detta är rätt nära paradiset. Besök!

Basse beskrev dock sin känsla med orden ”lite som Verkkokauppa för dig”. Om det var så, tycker jag fasligt synd om honom. Hatar verkkokauppa!

Prövade på vattenlöpning idag för första gången. I Backasgatans simhall får man gratis låna sk aqua-bälten, så jag passade på. Kändes riktigt bra, lite som att löpa men utan att belasta kroppen.

Den här fina granen satt jag och beundrade för några dagar sedan, den finns hos Carina och Henrik. Vi konstaterade då också att alla i år berömmer sina granar för att inte barra. Vår dricker inget vatten och barrar inte alls.

Kan det månne bero på att det regnat precis hela hösten och de helt enkelt inte är de minsta törstiga?