Idag frågade en liten elev om jag är på riktigt. Jag fattade först inte frågan. Då förtydligade hon sig:
Alltså är du på riktigt eller är du egentligen en sagofigur? För du ser inte ut som min mamma utan mer som en sagofigur.
I skolan ser jag ut så här (om man får tro skolfotografiet):
Redan när vi kom ut kände jag den. Doften av snö. Jag spanade upp och såg tunga moln torna upp sig och då visste jag. Årets första snö. Det var dock så lite så det räknas inte men fick mig ändå att längta litegrann. Så nu kan jag i lugn och ro njuta av hösten för nu vet jag att vintern snart är här.
Jaha, en ny fin dag. Vad för du med dig då?
Vi sitter här och tittar ut och planerar för dagen. Basse har jobbat hela höstlovet med en konferens för och med sina nordiska kolleger och är borta ännu idag.
Vi funderar på att bara vara hemma, men då är vi knappt tillsammans alls. Lördagsgodiset skall inhandlas, kanske man kunde festa till det och gå till Makuuni? Och så ett kafébesök på det? Och lite lekpark kanske?
Nu vill Saga skriva: SAGA 3
Idag tillbringade vi några timmar på Heureka med storasyster och kusinerna.
Känslostorm:
Jag och min syster.
Det var planeten Mars som är på agendan nu. Helt intressant, men som bilderna ovan avslöjar var det galenskapsrummet som fascinerade.
Höstlov är ett bra påhitt. Mitt i terminen medan det ännu är glödande höst får man några lediga dagar. Vi tillbringade den första av de lediga dagarna ute i skogen. Vandrade och gjorde en gryta på trangia.
Vi var tillsammans med mina systrar, svåger och alla kusiner. Det är härligt att se dem tillsammans. De hjälper varandra och älskar varandra.
Vi har haft rådgivningstanter som varit underbara, ni vet, som ser en, pratar och frågar och som får en att känna sig som den bästa av mödrar och fädrar. Så har vi haft sådana som inte gör sig besvär att small-talka utan gör det de ska och säger tack och hej vi ses om en månad.
Många gånger har jag funderar varför i all världen det är så viktigt att, exempelvis rådgivningstanter ska se och berömma just mitt barn. Jag vet ju själv att mitt barn är perfekt (subjektivt, ja) och varför eller hur skulle rådgivningstanten ens kunna se det efter ett besök på en halv timme (i bästa fall).
Nåja, idag sa Sagas dagismamma att hon aldrig någonsin sett ett barn så frimodigt och duktigt cykla till dagis ända från oss (3km), från närhusen ja, men inte från Munkshöjden. Och nog måste jag ju ärligt säga att jag blev otroligt stolt och glad över hennes ord och beröm.
Så av någon anledning ÄR det viktigt att även andra ser våra fina barn och säger det. Därför skall också jag komma ihåg att berömma andras härliga, söta och duktiga ungar.
Idag fick Saga en ny cykel. Den är lite rostig, lite blå och lite gammal egentligen.
Det konstiga är att jag minns det som igår när cykeln kom till oss. Harald fyllde tre och vi firade honom i Sibbo hos Fammo och Faffa (vi bodde ju i Åbo på den tiden). Efter tårta och saft fick Harald gå till tamburen och där stod den. Cykeln som var ny, lite blå och mycket glittrig. Fammo hade prytt gåvan med rosetter och Harald var så lycklig och så andlöst imponerad. ”E den min? E den faktiskt MIN?” frågade han om och om igen.
Jag minns att han knöt fast sin mjukis på pakethållaren, vi hade gjort en cykelhjälm till mjukisen också.
Och nu är det hon, vår minsta lilla skatt som med rasande fart trampar på och ropar: ”jag är mycket större än ni tror” och ”nu är jag lycklig!”.
Så tiden rusar fram och vi med den. För jag rusar, med hjärtat i halsgropen och tänker att navelsträngen aldrig, aldrig tänjer så här mycket.
Hon ÄR mycket större än vi tror.
Det är så himmelens fint nu. Färgerna, löven, solen. Det är roligt att fånga löven som regnar ner. Samtidigt som man vemodigt vet att detta snart är förbi.
AnnaKarin och jag tog i veckan en promenad bland löven.
Jag plockar in hösten, försöker fånga ljuset och glöden på bild. Det går nu som det går.
Vi är mycket ute. Det är ganska varmt ännu, ylletröjsvarmt. Det bästa.
Sagasus hade inte ett hårstrå på huvudet under sitt första levnadsår. Men så kom lockarna. Och lockarna växte och blev allt längre. Idag är hon tre och ett halvt och igår klippte vi håret första gången.
Mormor agerade frisör och klippte en jämn och fin frisyr. Nu kan det växa igen.
Rapunzel, Rapunzel…
Saga har börjat med hobby. Det blev dans (typ musiklekis) som blev hennes livs första hobby.
I somras talade hon mycket om dans och balett och ballerinor. I Berlin höll jag på att få spunk då hon i en butik full med prydnadsföremål av glas (kolla hur det ser ut här) gjorde sina piruetter och jag bara; akta glasen, akta, akta, akta! Några dagar senare sa hon uppgivet: jag skulle vilja vara en ballerina och gå i dansskola, men jag söndrar så lätt allt som är av glas så det går inte.
Tur att hennes dansskola inte huserar i en glasbutik. Det gick alldeles utmärkt att snurra idag!
