…kommer solsken!
Har man planerat in picknick är det picknick man måste få.
Läckerheter dukas fram:
Vi parkerade oss strategiskt nog nära Anna-Karins och Thommys hem ifall regnet tänkte göra come back, vilket det inte gjorde. Parken var solig och rymlig. Allt vi behövde.
Barnen var i sitt esse, ge dem mat och några käppar och lyckan är fullkomlig.
För exakt 10 år sedan fick Harald ett pass. Jag minns den dagen som igår då den blyga lilla pojken stod med hakan tryckt mot bröstet vi lockade och pajasade för att få honom att se upp mot kameran. Bara två sekunder, snäääälla!
Det lyckades till sist:
Idag var det dags att förnya passet och jag kan berätta att det gick betydligt bättre den här gången.
Hon som är en meter hög skrek som hade hon blivit biten av en huggorm eller stungen av en geting. Vi rusar till undsättning och ser, ser – ingenting. Hon fortsätter skrika och pekar på låret och där, ja där ser man en yttepytte bladlus krypa fram. Jag sopar bort den och friden lägger sig åter. Om en stund upprepas det hela och jag putsar bort krypet. ”Hade den stora huggtänder och horn?” frågar jag. Hon skrattar och säger att nånej den är ju jätteliten mamma.
I bilen gnäller hon svagt och säger att en bladlus igen kryper på henne. Eftersom jag kör på motorvägen kan jag inte hjälp henne på annat sätt än berätta att hon nu måste sopa ner den på golvet själv.
”Det går inte mamma, för den har tårar i ögonen och har tappat bort sin mamma!”
Artur och hans gufar Simon var inte så lite matchiga idag.
Vilket väder vi får, varje dag! Vi får vara tacksamma. Har man inte hett nog kan man alltid ta en rask promenad i solen bland hästar och får. Vi hade försett oss med för lite vatten och hela patrasket knackade på hos Arne Alligator Tomas som snällt fyllde våra flaskor.
Hand i hand skulle de skjutsas.
Två klädde av sig nästan allt så att de skulle orka springa.
Rasmus hittade en mikrofon.
Idag hade jag turen att få följa med Artur till en fotbollsturnering. Nej, jag är inte ironiskt. Dels är det kul att heja på barnens lag, se dem utvecklas och lyckas. Dels kan man upptäcka helt nya orter och områden. Som idag, skulle till orten Kellokoski, Mariefors på svenska. Med navigatorns hjälp hittade vi till Tjellokoski. Mellan två matcher passade jag på att hå en tur i sommarsolen. Jag hittade den gamla forsen och bruket. Jag var överväldigad av skönheten som låg ett stenkast från fotbollsplanen.
Och Artur, min lille fining som vilar i skuggan:
Folktomt på stranden idag, men lovat är lovat. Inte för att vi fryser, det är rätt varmt trots att solen inte vill visa sig. Vi hoppas att solen motar bort de mörka åskmolnen.
Såg den här byxdressen i en tidning och blev lite förtjust. Men 700€! Jamen visst skulle man vara fin på stranden i den. Måste nog överväga…. Not!
Har flätar båda flickornas hår. Den ena är lika mörk som den andra är ljus. De här två tjejerna är kusiner men jag tänker på min mamma vars barn hade så totalt olika pigment. Mina syskon är mörka och blir bruna som pepparkakor och jag är ljus som en albino.
Efter museum och glass och spårvagnsfärd tog vi cyklarna från Munksnäs och råkade cykla förbi simmande barn. Eftersom vi simmade i morse för eeeeevigheter sedan konstaterade kusinerna förvånat: oj de simmar ännu. Vill ni också? frågade jag. OM! Så nu simmar de igen. Sommarlovsdagar är evighetslånga. Saga är mer försiktig av sig och skuffar mest omkring på ett jordklot i en simring.
