Sagolandet

Vi fortsatte med Angry Birds temat nu på släktkalaset. Flera av gåvorna hade arga fåglar som motiv. Det uppskattades storligen.

Harald, födelsedagsbarnet, fick av släktingarna den här fina rinkan. Mycket lämpligt med tanke på morgondagens resa till Alandia cup och sedan vandringen på Gotland.

Så här glad blir man om man har en ny fin rygga.

Vi fick besök. Syster med man och barn kom.

Familjen från landet ville besöka vår skog. Vi hade glömt att berätta till Henrik att skogen är full med diverse djur (av trä). Plötsligt ser naturfotografen en berguv i ett träd och höll på att få dåndimpen. Haha!

Kusiner är underbara.

Mera fart! ropar den lilla.

Saga beundrar de stora och lyssnar koncentrerat till allt de har att berätta.

Harald fick, födelsedagen till ära, välja vilken klänning jag skulle ha. Han valde den här.

Saga har min gamla klänning från åttio- talet. Den här klänningen har hängt med mig sedan jag flyttade från mitt barndomshem. I varje nytt hem har den haft en plats, längst in i garderoben, där den år efter år väntat på en Saga.

I morgon fyller min förstfödde 11 år. Att det gått så länge sedan han kom till oss är en gåta. Var det inte nyss vi vandrade längs med alla tänkbara vandringsleder i Åbotrakten? Var det inte nyss vi satt och grät i soffan i vardagsrummet för att han var så långt borta från oss då vi lagt honom för att sova i sovrummet (första dagen hemma efter BB). Jag minns varje nytt ord, varje steg, de första små sandalerna och hans roliga sätt att prata. Han använde mest bara konsonanten T så makaronilåda blev tatatotitåta osv.

Ett mer lättskött och medgörligt barn får man leta efter. Jag minns två raseriutbrott, det första i vår tambur, det andra i fotobutiken Rajala vid gågatan i Åbo.

Han lärde sig skriva sitt namn i sanden på gården och kunde all tänkbar fakta om diverse dinosaurier. Han skulle bli paleontolog, sa han. Han gick aldrig, jag menar verkligen aldrig, på vägen, han gick vid sidan om. Medan vi vandrade den bekanta gatan in mot centrum av Åbo hann han klättra upp i fem lyktstolpar, gå balansgång utanför Lasarettsgatans daghem och leka inte stöta marken på alla brunnslock. Han gick alltid sin egen väg och vi lät honom, vi kunde lita på att han alltid stannade på samma ställen och väntade på oss. Att vi kunde lita på att han följde våra ”order” bekräftade han en dag då han kom in från gården och sa ”Jag gjorde som du sagt mamma, jag svarade inte granntanten då hon frågade vad jag byggde i snön, du har ju sagt att jag inte ska prata med främmande människor.” (5 år)

Igår då jag bakade kom han in i köket och sa ”tack mamma för att du ordnar kalas till mig”. Idag då jag fortsatte baka hjälpte han till genom att läsa ur sin vitsbok, när han tröttnat sa han att han kan ta Saga ut i parken så jag får fixa i fred.

Han är så älsklig och alltid så omtänksam.

I vår närmsta park finns en liten bassäng som varje måndag fylls med iskallt brunnsvatten. Så får det stå en vecka och barnen får plaska och svalka sig i det. Jag försöker låta bli att tänka på vem som kan tvätta sig i vattnet då mörkret faller på.

Och inte är ju Östersjön så ren den heller…

Jag har skrattat så åt den här bilden.

Alla tittar åt olika håll, någon ser helt nöjd ut en annan är helt ifrån sig. Tänk så många känslor det ryms på en liten sten.

Klänningen Saga hade på sig idag fick mycket feedback. En äldre dam talade i telefonen, kom av sig och sa i luren ”oj förlåt vad sa du, det kom en liten flicka med en så söt klänning att jag inte hörde vad du sa”.

Denna är en Old Molly, alltså ett plagg jag fått köpa för en struntsumma av Malin. Vi tackar.

Ps. Klicka på bilden så blir den större och du ser klänningen i fråga.

Nästan på gränsen till sliskigt, men ååååå.