Barnet som ler

”Det är barnet som alltid ler” sa Peter Gustavsson åt Harald då Harald var ungefär ett halvt år. Harald var en glad baby, han log ofta och var mycket lättskött. Idag är barnet som ler tre år, han är glad, gullig och söt. Men barnet som ler har också kommit in i trotsåldern.

Barnet som ler kan vara urgullig ena sekunden för att i nästa förvandlas till ett envist litet monster som testar såväl sina gränser som mina. Ibland bråkar vi om allt, han vill ha gummistövlarna på sig då solen gassar och det är trettio grader varmt, eller gå utan kläder till dagis då det inte är lika varmt. Ibland orkar man jämka, men då man är trött tar tålamodet snabbt slut. Visst vet jag att det är bra att sätta gränser, det är ju liksom just dem han testar och söker efter, men ack vad jobbigt det är.

Idag då jag hämtade honom på dagis en tre-tiden möttes jag av en ovanlig syn. Harald satt stillsamt vid sandlådskanten. Dagistanten berättade att Harald på förmiddagen hade cyklat på ett annat barn och sen ännu inte bett om förlåtelse och han skulle inte få cykla förrän han säger förlåt. Jag försökte få Harald att säga förlåt, utan resultat. Dagistanten sa att vi nog på DAGIS brukar säga förlåt. Det brukar vi nog göra här hemma också, även Harald. Men nu låste han sig totalt, han var envis som bara den och vägrade. Jag ville så att han skulle be om förlåtelse, (till sist mest för dagistantens skull, faktiskt). Dagistanterna försökte nog övertyga mig med att säga att alla barn är i trotsåldern nångång och att de ”bara växer”. Säkert helt sant, men det känns så jobbigt då någon annan berättar att Harald är besvärlig…

Barnen som ler är mycket känslosamt. Han visar sina känslor och det tycker jag om trots att det kan vara jobbigt ibland.

När jag skulle lägga honom nu på kvällen sa han ”mamma mig älskar dig”. Jag älskar honom också, så ofantligt mycket…

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *