Tiden går. Idag är det ett halvt år sedan liten Artur kom till oss. Det har varit ett halvt år med mycket glädje, mindre sömn, mera glada skratt, storebrorsvartsjukedrama, massor mera kärlek, ett försök att leva i nuet, första leendet, första förkylningen, ständigt nya utvecklingsskeden… Artur förändrade hela vår tillvaro. Han utstrålar en livsglädje som man inte tror att existerar. Varje dag frågar någon ”är han verkligen alltid så där glad?”. Till en början svarade jag bara att ”jo nog är han väl det”. Men nu då det är så uppenbart att alla påpekar hans ständigt leende mun så har jag funderat på det en del och kommit fram till att han nog är extremt glad-lycklig! Och det är vi med!
För var dag som går och för var dag som Artur växer, växer han in i vår familj och vi blir mer och mer sammansvetsade. Den senaste utvecklingen är mer påtaglig än tidigare tycker jag. Artur kan sitta med oss vid matbordet. Han blev i och med det en del av vår familj på ett annat sätt. Att sitta tillsammans vid måltiderna är viktigt och att nu Artur kan vara med och dela den gemenskapen känns fint. Där satt han med oss (sugande på en torr brödkant) och det kunde inte ha varit mer självklart-han är en del av oss!
Syskonen!
