Ett barn utan gränser är som ett rum utan väggar- omöjligt att möblera…

Dagarna blir allt kortare och kortare. Mörkret börjar falla redan vid åtta tiden och jag är inte alls beredd! Jag är otroligt trött mest hela tiden och jag skulle behöva flere ljusa timmar. Det värsta är att för var dag blir dagarna bara ännu kortare. Igår var det dessutom en regning dag. Det var uppehåll (åtminstone nästan) en liten stund och då var vi ute på promenad. Annars passade vi på att göra lite innepyssel.

Tack och lov lyser solstrålen här inne:


Harald är, som jag tidigare skrivit, tre år gammal. Han har varit väldigt harmonisk en lång tid och han stortrivs på dagis. Han börjar prata bara bättre och bättre och det är skojigt att vara med honom. Igår däremot fick han ett verkligt trotsanfall. Orsaken till det var i själva verket supergulligt. Han ville köpa en tigerpyjamas åt Artur när vi var i butiken. Vi sa att Artur inte behöver några fler pyjamasar, varvid Harald börjar stortjuta och springer ut med pyjamasen i högsta hugg. ”Han kanske har många pjamasar men ingen tigerpjamas” skrek tre-åringen. Jag och Basse försökte övertala honom att vi inte ska köpa en pyjamas, men det lyssnade inte Harald på. Han gallskrek och jag menar gallskrek så vi fick medlidsamma, dock leende, blickar av människorna runt omkring.

Jag möts ständigt och jämt av uppmaningen av hur viktigt det är att sätta gränser. Och jag håller med, man kan inte alltid ge efter. Det är kalla fakta att Artur inte behöver en till pyjamas, att den var ganska dyr, och att vi inte kan köpa en pyjamas bara för att Harald säger det. Men samtidigt, pyjamasen var ursöt med svart-gula ränder och en söt tigerbild på magen, och så gulligt av Harald att tänka på lillebror. Jag och Basse tittade uppgivet på varandra med frågande blickar, ska vi??!? Men nej, vi tänkte att nu, för en gång skull, ska vi inte ge efter. Sagt och gjort. Vi åkte hem med bussen. Utan pyjamas men med en vrålande tre-åring. Vi försökte tala lugnande med honom, förklara orsaken till varför vi inte köpte pyjamasen. Men han ville sannerligen inte lyssna på oss. Vi lät honom vara ilsken och arg. För det får man vara!

Ännu hemma skrek han, men jag märkte att han snart har fått utlopp för sin ilska. Jag kramade min argsinta lilla pojke som snart lugnade sig, vi läste många sagor och drack saft. Sen bara glömde vi tigerpyjamasen… Och jag gav inte efter denna gång, ack vad svårt det är att vara förälder ibland.

Harald som pysslar:

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *