Det händer nu som då att vår femåring gör så roliga saker att han gråter floder då det roliga tar slut. Oftast är det ju vi föräldrar som bestämmer när det roliga ska ta slut och det är alltid, alltid vid fel tidpunkt. För ett par veckor sedan satt han och snyftade en halvtimme över att familjelägret tog slut. Visst, vi hade haft det jätteroligt, hela familjen det skriver vi under utan tevkan. Idag var vi hos en kompis som bor på landet med en enorm gräsmatta, stor som en fotbollsplan, med mål och (tre) fotbollar. Vi spelade länge och väl men trots att vårkvällen inte visar tecken på det så började det närma sig sovdags. MEN inte enligt Harald, så här roligt hade han aldrig förr haft, och det här var den bästa fotbollsplanen som finns… Bilresan hem var ledsam igen. Artur frågade med två minueters mellanrum ”varför Harald lessen”? och jag svarade ”för att han inte ville sluta spela fotboll” varpå Harald, som nu blev påmind om sin stora sorg tjöt ännu värre… Efter Arturs tolfte förfrågan om varför Harald är ledsen svarade jag att det är för att han ätit upp sin hatt, vilket fick fotbollsspelarens gråt att förvandlas till ett gapskratt… Sen satt han och ömsom skrattade och ömsom grät och vi märkte igen att vårkvällen till trots hade klockan slagit mer än sovdags. Imorgon är en ny (rolig) dag!
Vi hade glädjen att ha gäster ett par dagar. Lillasyster med man och Madicken kom hit till oss vilket alltid är jätteroligt. Så även denna gång, vi hann prata, spela spel, snusa babydoft och vandra i Runsalaskogen. Men som vanligt går tiden alltför fort i goda vänners lag. Vi saknar dem, speciellt Madickens Mmmmuuuu!