Vandring

Igår kom vi hem från vår pilgrimsfärd som detta år gick av stapeln i Dalarna i Sverige. Vi har alltså denna vecka vandrat genom skog, upp på beg, ner till djupa dalar och längs med vackra sjöar. Sammanlagt traskade vi en 60 km. Harald hittade snabbt sin bästa vän även detta år. När jag en dag pratade lite för mycket med Anna-Lisa berättade han gråtande att man inte sådär bara kan ta nån annans vän och att Anna-Lisa inte borde byta bästa vän sådär bara! Anna-Lisa och Snickaren var de som vann Haralds hjärta detta år, de gjorde fantastiska upptäckter, de berättade historier och fantiserade en massa. Att Harald efter fem dagar tillbringat tiden med människor som är kring 75 år märktes bland annat på det att han kunde återge än den ena och än den andra fantastiska historien. ”När Anna-Lisas döttrar, som nu är fullvuxna, var barn hittade de en skata som var skadad…”.

Lillebror trivdes bra på ryggen, han märkte snabbt att han hade den bästa utsikten och den bästa möjligheten till vila. Han sov när det föll honom in, ibland sov han en timme ibland två och dessemmelan var han sjungande glad. Det där med sjungande glad i ordets egentliga bemärkelse alltså, ”små grodorna” hörs på så gott som varje filmsnutt som vi sett från vandringen. Visst hade vi små utbrott också nu och då en gång var Artur snabb med att säga så här: ”Men ni måste förstå att man måste få gråta ibland”. Sant.

Själv njuter jag alldeles oerhört mycket att få vandra och bli en del av naturen. Det blev mycket skog i år och under en tyst vandring sprang en hare precis bakom mig, en hjort stannade även upp några sekunder för att betrakta sällskapet som stegade fram. Stundvis var det rätt tungt att bära Artur i bärrinkan, speciellt uppför. Då undrar jag ibland varför jag gör detta, vandrar alltså. Men att anstränga sig lite mer än vanligt gör att jag lär känna min kropp, mitt jags gränser. Det får mig också att öppna ögonen för min omgivning, jag lyckas finna ro i mina steg och en ser fäbodarna i sluttningen med nya, öppnare ögon.

Att Harald orkar gå 15 km på en dag förvånar mig fortfarande, han är så duktig. Att få umgås en vecka med en betydligt äldre generation är en sann rikedom.

Nu är vi hemma och försöker finna vardagens guldkant, få se om vi hinner göra det eller om vi far på en ny resa… Skönt att vara ledig och fri att göra som vi vill i alla fall.

Snart kommer bilder… Men vill du läsa en mer detaljerad dagbok från vår vandring kan du besöka Basses sida:

http://www.djupsjobacka.com/basse/

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Vandring

  1. Patricia skriver:

    Er vandring låter ljuvlig! Börjar alltid sakna er så massor när jag är här och läser – snyft! Det var så roligt att kunna ses nästan varje dag då vi bodde i Åbo… Sköt om er – hoppas vi ses snart!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *