Den där Knut, han kom och gick. I skuggan av Stölden, jag försöker faktiskt att inte tänka på det, men det är svårt. Lägger nu någon annan sitt barn bland Sagas doft och filtar. Är det en nyfödd, eller använder någon uteliggare den mjuka varma fårfällen kanske och använder vagnen som flaskuppsamlare? Vad har de gjort med hennes rosa skyddsängel av bergskristall, den med sidenbandet som ännu var så vitt att det stack i ögonen. Jag hade hunnit tänka tanken att i sommar kommer hon att pilla på den med sina sandlådssmutsiga små fingrar… I min godhet hoppas jag att vagnen kommer till nytta, att det är någon som verkligen behövde den och som nu då kan vara glad över den. Någon ansågs ju sig behöva den mer än vi. Nu ska jag dra ett streck över detta och lämna det bakom mig, försöka.
Tyvärr glömmer man aldrig riktigt, sådant här gör att man minns saker man vill glömma. Som inbrottet i barndomshemmet år 1986, det var hundra gånger värre och sätter djupa spår. Jag var åtta år och de hade brutit upp min skrivbordslåda och det var blodiga fingeravtryck lite här och där. Minns inte vad jag hade för hemliga skatter som jag ville ha bakom lås och bom, men det var säkert någon liten skatt, en liten flickas skatt…
Tillbaka till Knut, vi äter ännu på det här dammiga lilla huset, det är riktigt gott!
