Läser Anna-Lena Lauréns bok Sedan jag kom till Moskva och den är bra! Hon skriver på ett personligt sätt och den berör. Då hon skriver om familj och barn och hur lyckligt lottade de är som har en familj, kunde jag inte hålla tårarna tillbaka.
Hennes väninnor med barn matar bebisen, tröstar treåringen och plockar leksaker då de ska dricka kaffe: ”ändå har de ett liv som är fyllt med mening”. Jag drömmer också om egen tid, bio, romantiska parmiddagar osv. Anna-Lena skriver ”när man glömmer sig själv är man lycklig” och då känns det så mycket bättre.
Jo jag är lycklig, även om det ibland känns lite tragiskt då jag längtar efter att få föra ut skräpet, ensam, för att uppleva frihetskänslan om så bara för ett ögonblick.