Om att svimma

Sedan Peppe skrev om hur hon svimmade efter att ha skurit upp sin hand har jag tänk på det här med att svimma. Flera gånger har jag varit fem före att göra det, men av någon outgrundlig anledning bestämt mig för att jag inte får svimma. Kan man göra det, eller är det bara så att jag tänker att det här skulle vara ett tillfälle då någon annan kanske skulle svimma men inte jag?

Här kommer några av mina ”nära att svimma ögonblick”, de är ganska äckliga, jag varnar.

Den gången min elev sydde sig rakt igenom tummen med symaskinens nål, reflexmässigt ryckte han undan handen så nålen brast, halva nålen satt fast rakt genom tummen, blå tråd rakt igenom och blodet! Då vill inte jag vara med, men jag ansvarar för 15 tredjeklassister som inte får lämnas ensamma. Jag går över till slöjdläraren vägg i vägg, ber honom ta hand om mina elever och springer med den gråtande killen till hälsostationen en kilometer därifrån. Där säger läkaren med ett leende ”jag tror din lärarinna måste sätta sig nu”. Jag svimmade inte, men jag grät medan de klippte bort nålen och tyckte lilla S var duktig. Ibland undrar jag ännu vad jag hade gjort om han inte ryckt undan handen så nålen brustit, skulle jag ha kunnat snurra på symaskinens hjul för att föra upp nålen rakt igenom tummen tillbaka, jag tror inte det.

Ett annat ögonblick är då jag skrinnar med mina elever. Tänk er 40 förstaklassister som leker vem är rädd för vargen. Borde sluta skriva nu, klart man inte leker tafatt med skridskor. Dessvärre gjorde vi det, de föll, det blev en hög, en gled rakt på den andra med skridskobettet före rakt in i vristen på kompisen. Och vilket hack! Djupt och med skarpa kanter och det är då jag inte vill vara med, vill svimma.  I stället pressade jag handen mot såret, utan att titta och bar upp ungen till lärarrummet. Jag tål alltså inte blod, tror jag åtminstone…

Den här historien har inget med blod att göra men det var då jag lät laseroperera mina ögon för några år sedan. Den fasansfulla, vidbrända lukten som kom då de opererade fick mig att tänka nu svimmar jag, men jag gjorde inte det för jag tänkte att jag måste ju titta på den där ljuspricken de var så måna om att jag måste fixera…

En gång har jag svimmat, minns bara att det var himla skönt, som att falla genom rymden och bara släppa allt. Sen minns jag att det inte alls var skönt att vakna upp. Minns inga andra detaljer från den här gången, inte ens varför jag svimmade.

 

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Om att svimma

  1. Johanna skriver:

    Det värsta med att svimma är när man vaknar upp. Tror inte att man någonsin annars mår så dåligt. Jag har svimmat många många gånger. En gång svimmade jag påväg hem efter ett blodprov när jag gick ut ut metron. Som tur så hade metron inte hunnit åka iväg än, så jag svimmade mot metron och damp ner på marken. Har nog aldrig mått så dåligt som då när jag vaknade igen.

    Men nu har jag svimmat så ofta att jag genast känner då det är på kommande. Mitt tips är att genast om det känns som att man håller på svimma så ska man lägga sig ner, var som helst (har gjort detta på gator, sjukhuskorridorer m.fl), och lägga fötterna upp på något. Då klarar man sig. 🙂

    • sonja skriver:

      Hej Johanna, hemskt att höra att du svimmat sådär ofta! Skrämmande! Men samtidigt jättebra att du lärt dig känna igen signalerna och på så sätt kan hindra det!

  2. Melli skriver:

    Jag svimmade första gången då jag som 6-åring för första gången gick med på att ta blodprov utan att skrika och bita.Satt och tittade på blodet som togs ur mig till det svartnade. En gång svimmade jag då jag fick en spruta på sjätte klass och en gång tänkte jag svimma då jag hoppade rakt på en bräda med tre stora,rostiga spikar som stack upp och for rakt in i foten (minns inte om jag hade flipflops eller var barfota). De här gångerna minns jag men är inte säker om det kanske hänt fler gånger. :/
    Det verkar vara farligt att jobba i skolor, min mamma berättar också horrorjuttun om deras elever ibland.

  3. Melli skriver:

    Ajo,en gång svimmade jag medan jag väntade på bussen som gravid.Det var äckligt för just när jag omtumlad vaknade till såg jag bussen komma (de gick bara en gång i timmen så sent på kvällen) och måste illamående och snurrig gå in i den.

  4. snigelnharald.blogspot.com skriver:

    Jag är en svimmare. Eller var det, det har inte hänt på några år nu, men tidigare kunde jag pga lågt blodtryck dimpa ner ganska var som helst utan desto större förvarning. Det värsta är att folk inte hjälper en, utan tar ett steg åt sidan och vänder bort blicken.

    • sonja skriver:

      Det där är ett fruktansvärt fenomen, att man bara går förbi utan att hjälpa. Vad är mänskosläktet som beter sig så? Tur att du inte svimmar lika ofta mer.

  5. Satu skriver:

    Heej, jag har en fråga gällande laseroperation – du har ju varit gravid efter den, som vi kan räckna ut här. Mitt syn har ändrats under graviditeterna, blivit kanske -1 värre, men kommit tillbaks så här, int nu direkt efter förlossningen men någon gång efter barnen hade fyllt 6 månader. Nu när yngsta närmar sig 1år tycker jag att det har blivit helt vanlig igen, gamla glasögon känns bra. Men hur var det med dig, ändrade synen under graviditen? Kom det tillbaks? Jag vill operera mina, jag har samlat modighet till det (pengarna ska jag börja samla nu…), men det här med graviditeten funderar jag ännu. Borde jag operera nu när jag inte är gravid men vill kanske vara det på hösten igen eller borde jag vänta tills jag har alla mina barn…? Sa de något där du opererade dig?

    Svimning – hemsk. Jag har svimmat under och efter blodprovet, men det har jag inte gjort numera, graviditeterna hjälpte där… Men också på jobbet! Det är det värsta! Jag har varit som tolk i en situation med den döva klienten, min praktikant, en läkare, 2 sjukskötare i ett ganska litet rum… och mittiallt vaknar jag i en av sjuksköternas famn och har inga skor på mera och klienten och läkaren tittar på mig och praktikanten är helt vit i ansikten och.. usch.

    • sonja skriver:

      Nu har jag inte varit på någon kontroll efter att jag varit gravid men jag tycker jag ser mycket bra fortfarande. Jag är aningen mer känslig för ljus, vid solsken så rinner ögonen om jag inte har solglasögon, men det är allt. Man ska varken amma eller vara gravid då operationen görs, annars tror jag inte du behöver vänta… Men om du vet att ni snart tänker försöka få ett till barn så kan du ju kanske vänta till efter tredje barnet? Men jag är ingen expert så kolla med läkarna, de är mycket hjälpsamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *