Mamma har alla mina album från då jag var liten, men som ni såg från bilden igår så såg jag ut som Artur. Vi såg lika ut till fem år ungefär, då klippte vi Arturs polkahår och hans kusin sa: Artur har klippt sig, han blev en pojke! Så här såg jag alltså också ut:
Jag kan lägga in en bild av mig själv senare..
Jag lär ska ha haft ett häftigt temperament som liten. Granntanten kallade mig för emäntä, som tur kan jag inte finska så bra att jag skulle veta vad det betyder. Men det låter lite som ängel, gör det inte?
Jag är det andra barnet i en syskonskara på fyra barn. Jag har en storasyster, Tina, som är ett år äldre än jag. Vi är så gott som jämngamla, vi var alltid tillsammans, med likadana kläder, hon i rosa jag i blått. Jag följde alltid efter Tina t.ex. då vi hade orientering i skolan stoppade jag kartan i fickan och höll i stället full koll på var Tina var, skulle ha tappat bort mig annars. Tina var snäll, hon bar mig över grusvägar så stenarna inte skulle sticka mig då vi gick barfota.
Lillasyster Carina kom då jag var tre år, som jag skrev hade jag lite önskat mig en Monchicci eller Luppakorva. Men så här i efterhand är jag mycket glad över att det kom en syster i stället,. Ytterligare ett år senare föddes min lillebror Björn, mycket välkommet i bästa dockåldern. Vi hade väldigt kul tillsammans även om vi också bråkade en hel del.
När jag var liten bodde vi i ett stort hus på landet, varje sommar bilade vi Norden runt och bodde i husvagn. Var jag inte Ronja Rövardotter så var jag någon annan. Av någon anlednig var jag ganska rädd som barn, även om jag hade en väldigt trygg uppväxt. Jag var t.ex. rädd för att bli kidnappad så jag gick omkring med en bykknipa i fickan. Den skulle bli ett sista minne av mamma, bykknipan rörde hon ju dagligen. Jag var också sjukt rädd för en tavla vi hade i vardagsrummet, ibland kröp jag förbi den ibland sprang jag. Det var en tavla med en flicka med en tår på kinden, uuuuuh, skrämmande!
🙂