”Friska barn faller och slår sig”, fick jag höra av den äldre generationen. Det ligger såklart något i det. Men ändå. Att se henne vurpa på asfalten och inte hinna lägga sammetskudden under. Att inte hinna fånga då hon faller från fåtöljen. Likväl ska det klättras, om och om igen. Lilla pallen under fåtöljen och så upp igen. Väl där klappar hon i händerna och tycker hon är så duktig. Visst är hon, med skråmor och blåmärken. Och jag tackar hennes Skyddsängel som hinner där inte jag hinner.
Känner så igen mig själv i det där! Fy så on man kan få bara av att se på..!
Exakt, och hur man upplever allt i slow motion, man ser att hon faller men inte ändå inte fånga.