Vägsjäl

Jag kan inte fatta att hon blivit så stor. Hon plockar fram sina skor, försöker klä på dem, hon tar sin väska och vinkar hejdå, hon slänger kyssar. Hon vandrar iväg, utforskar allt och hälsar på alla vi möter med ett leende. Måste trycka på pausknappen, bara för en liten, liten stund. Och komma ihåg att njuta av varje dag.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vägsjäl

  1. Tina skriver:

    Vad söt och samtidigt vacker bild!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *