Okej, handen upp! Vem känner sig som en monstermamma ibland? Då man är trött och stressad och ingenting blir som man planerat. Då man ryter åt barnen,bara för att ens egna förväntningar inte uppfylls och de inte beter sig just precis som man önskat just då. Då känner man sig som en monstermamma och ångrar sig tusenfallt efteråt. Detta handlar i stort Tove Appelgrens bok om. Om Vesta-Linnea finns vid det här laget redan flera böcker. Alla lika förtjusande. Igenkänningsfaktorn är hög och det är väl det som tilltalar. Som kontrast till sagoböcker som är drömlika sagor.
Ett citat ur Vesta-Linnea och monstermamman som jag anammat och älskar är det här:
”Det är liksom så, att jag inte alltid tycker om det du gör. Men jag älskar dig alltid.”
Även Vesta-Linneas svar är fint;
”Mamma, jag tycker inte alltid om dig. Men jag älskar dig alltid!”
Ingen kan alltid vara snäll och på gott humör, även om det skulle vara praktiskt. Samtliga av Appelgrens böcker ger diskussionsunderlag och hjälper barnet att förstå sina egna och andras känslor. I Vesta-Linneas svartaste tanke beskriver Appelgren hur svart livet kan vara ibland och svårt även för en liten människa. Mot slutet vänder allt i alla fall och det blir bra igen, precis som i barnfamiljers vardag. Hoppfullt!
Salla Savolainen har illustrerat de väldigt talande bilderna.
Jag gillar de här böckerna. Vi har dem alla. Och ja, jag kan sträcka upp handen. Senast idag var jag en riktig monstermamma, men då jag jobbat hela dagen med totsiga små barn och kommer hem och det är likadant då bara smäller det. Förlåt, får jag säga efteråt, jag älskar er alla men jag tycker inte om då ni sätter er på tvären.
Men det är också fint att kunna be om förlåtelse tycker jag. Kram.