Den där manducan

Vi hade en bärsele som blev stulen innan vi ens hunnit börja inse hur fin den var, det var för snart ett år sedan. Den var egentligen Arturs som vi haft med på längre vandringar, men Artur var så stor och orkade gå de där hundra kilometrarna, så den var som ny till Saga. Jag tvekade inte att köpa en ny och inte en dag har jag ångrat det. Jag kan nästan säga att det hör till de bästa babygrejerna vi köpt. Jag kan gå med henne på ryggen långa sträckor utan att det känns någonstans. Ja utom i hårbottnen, den glada ungen river sin mor i håret, kan ni tänka er!

 

 

 

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

5 svar på Den där manducan

  1. Linda / Snigeln skriver:

    Jag håller helt med, en bra bärreppu är oslagbar! Förstår inte hur man nånsin klarat sig utan – och gladeligen bär jag på vår 10 kilos guldklimp i den hur långt som helst. Får se var gränsen kommer emot, men än så länge går det ju jättebra.

  2. Fia skriver:

    Jo, Manducan är i daglig användning hos oss för vår snart 9-månaders. Min man bar också vår 22 kilo tunga fyraåring en bit i den när vi var på stadssemester.

  3. A-L skriver:

    Jag gillar också vår ”reppu”! Tillsvidare tycker jag kanske ännu bättre om att ha den på magen av ”översiksskäl”, men efter att ha testat ”repparstilen” kan jag nog redan konstatera att den också kommer att vara pop! Dessutom har ju Manducan 20-25kg bärgräns också så i princip kan man bära dem till skolan i den om det riktigt kniper 😉

Lämna ett svar till A-L Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *