Det är så sjukt tungt att intervallspringa. Det enda jag kan tänka på då jag spurtar är ”jag dööööör, jag döööör”, sen skjuter jag undan den tanken plågar mig lite till och försöker tänka på att kilona rasar i takt med att jag lider.
På riktigt! Hur kan tre minuter kännas som tio? Jag gör alltså så att jag springer nästan på mitt snabbaste tre minuter sen joggar jag långsamt och återhämtar mig i tre (snabba) minuter. Tur att man som nybörjare bara bör köra ett sådant pass i veckan. Det är inte direkt njutningsfullt om jag ska vara helt ärlig. Okej, känslan efteråt är nog värt det.