Den kortaste av sekunder

Hon står i en ”läragåvagn” och lutar mot handtaget. Man ser vad som kommer att hända, rusar fram men hinner inte i tid. Hon faller handlöst framåt, rakt på kistans kant. Man vågar knappt titta vad som hände, hur stor skadan blev. Man lyfter barnet som nästan slutar andas då gråten inte kommer ut. Man håller henne tätt i famnen samtidigt som man konstaterar att inget blod syns. Var kommer bulan? Den här gången rakt i pannan. En stor, blå.

Vad man då önskar att sekunden varade lite längre. Att man hunnit fram. Hunnit skydda från livet alla faror.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

9 svar på Den kortaste av sekunder

  1. Julia skriver:

    Jo, men blir det helt tyst och ingen gråt kommer då önskade man nog att det kommit lite blod och en bula.

  2. Micaela skriver:

    Åh, herre du milde, jag känner med dig och er. Det är fruktansvärt då man inte hinner fram. Och att veta att man inte kommer att hinna alla de kommande gångerna heller. Hoppas att det onda inte gör ont länge.

    • sonja skriver:

      Man vill ju skydda dem, alltid mot allt. Men då det inte går. Hon verkar ha glömt insidenten, en kvart senare stod hon i lekvagnen igen.

  3. Maria skriver:

    Oj nej! Staki Saga!

    Ellen står också i sin vagn så jag måste försöka vara mer alert så det inte händer henne också.

  4. Melli skriver:

    Oj stackarn! Tyvärr brukar det ju inte heller räcka med bara en olycka så att den lilla förstår att akta sig. Men pannan är som tur ett bra ställe att slå sig på, den håller. Hoppas bulan snart blir mindre! Fast blåmärken,sår och bulor ger nog alla street cred så att säga. 😉 Elias tyckte han var snygg här om dagen då han rispat sin kind. 🙂

  5. Jessica skriver:

    Min minsting föll från soffan mot soff ordet och jag trodde hon slog kinden för det var lite rött där. Hon grät massor men jag såg inga bulor eller blod, bara lite rött på kinden. Följande kväll i duschen förstod jag varför hon grät så mycket som hon gjorde. Hon hade slått huvudet, där fanns en mega bula men den var täckt av en massa hår då dagen innan.

    Det där då det blir alldeles tyst har jag också varit med om. Då föll samma flicka från arbetsbordet i köket så hon fick hjärnskakning. Hörde en smäll och så var det tyst. Undrade vad hon slängde i golvet. Då jag kom in i köket såg jag ju att det var hon själv som låg där. Då trodde jag att hennes sista stund var kommen. Lyfte upp henne i famnen och huvudet var slött. Blev rädd o lade ner henne tillbaka. Tog sen ändå upp henne och skrek högt hennes namn. Hon tittade på mej med ögonen rulland i huvudet o sade vill sova och lade huvudet mot min axel. Har aldrig i mitt liv varit så rädd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *