Något ofattbart har inträffat. Jag sitter vid matbordet med datorn, Basse ser på Poirot och Saga, det är nu det ofattbara avslöjas, Saga hon leker och leker. För sig själv. Det är en sensation i familjen. Hon brukar nämligen hitta på bus om man gör något som inte involverar henne. Den nya människan, som sagt. Jag njuter. Vi njuter. Så här ska det vara. Man ska kunna leka för sig själv.
Och ändå får jag någonstans i mammahjärtat dåligt samvete. Det är det som är och blir mitt problem. Därför får jag sitta kväll efter kväll vid deras säng tills de somnar… Som man bäddar får man ligga. Tröstar mig med att det en dag tar slut i alla fall, av sig själv. Då de blir stora och jag inte alls är så oersättlig som jag tror.
Ja, det är helt otroligt. Konrad håller på med samma sak. Bäst!