Den där silverkanten bakom molnet

I morgon går Basse tillbaka på jobb. Gipsen är borttagna och det är dags att återgå till normal vardag. Musklerna har dock förtvinat och ännu tar det tid innan händerna är fullkomligt brukbara. Men små framsteg är bra framsteg, själv jublade han de första dagarna över att igen kunna hålla i en disktrasa.

Naturligtvis är det härligt att han igen får återvända till jobbet och vi alla till den vardagen. Men samtidigt känns det någonstans vemodig inom mig. Det var tungt, fasligt tungt att göra allt själv, men det att vara tillsammans på dagarna var roligt. Att åka till stan och luncha, att pröva nya cafeér att jämt kunna prata med någon, det var roligt. Barnen har också uppskattat det att pappa är hemma då de kommer från skolan, pappa för dem på morgnarna, han har till och med tagit dem på café vissa dagar då de börjat senare. Saga har tytt sig till honom som aldrig förr. De leker lekar från böcker, typ Godnatt Alfons Åberg. Då han jobbar är det mig hon ber om hjälp, mig hon kommer till osv. Nu har det inte varit någon skillnad på mamma och pappa.

Nåja, allt gott har ett slut och klart att det är bra att vardagen kommer och att alla är friska igen. Naturligtvis. Men det fanns något riktigt fint och skimrande också bakom det här svarta molnet. Det var egentligen bara det jag ville säga.

Carpe Diem!

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

1 svar på Den där silverkanten bakom molnet

  1. Abigail skriver:

    Oj vad roligt att höra!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *