Jag blir lite provocerad av mänskor som säger att de är dåliga på någonting och samtidigt visar motsatsen. T.ex det här eller det här. Jag har funderat en tid på varför det provocerar mig och varför människor gör så.
Antagligen provocerar det mig för att jag på riktigt är dålig på en del grejer och då försöker jag dölja det. Jag är dålig på matematik och historiska årtal till exempel. Säkert provocerar det mig också mig för att det väcker starka minnen från skoltiden. Jag minns att många i klassen efter ett prov sa ”alltså jag kunde iiiingenting, jag får helt säkert underkänt”. Så kom provet ut och de var så förvånade för de fick allt rätt! Jag förstod aldrig hur detta hängde ihop, jag kämpade som en dåre och för mig var det högsta vitsordet typ åtta. Det var det jag strävade efter för fulla poäng var en utopi. Då de övriga flickorna inte kunnat någonting kände jag att jag hade kunnat en hel del, men sedan slutade det ändå på samma vis, de fick en tia och jag en sjua. Gissa vem som då kände sig dålig?
Lite så känns det också nu då exempelvis Linn säger att hon inte alls kan sy och vips svänger hon ihop ett par ursnygga små tossor. Eller Peppe som inte alls kan måla. Kan någon vänlig själ berätta varför man gör så. För jag förstår på riktigt inte.
Borde jag alltså säga; jag kan verkligen inte sticka men jag hittade lite garn och två stickor och fixade den här häromkvällen…. Kanske skulle jag bli mer spännande då? Lite mer intressant? I stället för att stolt berätta att jag faktiskt stickat denna klänning med mina egna små händer i takt med att Saga växte under mitt hjärta. Och vet ni vad, jag är ganska stolt över den, för jag kan sticka. På riktigt.
Jag tänker att det är för att de faktiskt tycker att de inte kan sy/måla. Inte i jämförelse med dem som faktiskt kan. Så tänker jag med fotograferandet. Jag kan faktiskt inte fota, men en del bilder blir bra för det. Det kan jag bli himla stolt över, betydligt stoltare än då jag gör något kan på riktigt.
Men ibland vill man slänga in en såndär kommentar, om att man inte kan, för att ingen ska tro att att man faktiskt kan det man inte kan på riktigt.
Eh. Jag kan uppenbarligen inte formulera mig. Förstod du?
Ja ditt resonemang låter ytterst vettigt. Köper det. Det är kanske sättet man presenterar det som provocerar mig. Typ du lägger ut en bild som är lyckad samtidigt som du säger att du som känt inte alls kan fota. Dubbelbudskapet gör mig aningen provocerad tror jag. Men jag tror du har helt rätt.
Eller så är det ett sätt att nedvärdera sig själv. ”jag lyckades, fast egentligen är jag skit” bara för att vi lever i ett sånt land. Man ska inte vara FÖR stolt, även om de visade sina alster på sina bloggar eftersom de var rätt nöjda? Känner igen mig i dina funderingar! (o psst, jag lyckades virka en tubhalsduk alldeles själv utan mönster…men jag är sån mes så jag vågar inte fota den o lägga upp på bloggen)
Jag skulle gärna vilja se den! Jo, det är väl som du säger att man inte får skryta med sig själv, det vet jag nog. Men jag tycker att det är så genomskinligt och det är väl det som lite provocerar mig. Om jag säger att jag inte kan sticka och sedan lägger ut den här bilden av Saga i klänningen, vad känner då en som kanske inte på riktigt kan sticka? Jag menar då lägger man ribban ganska högt, visst?
Jag kan känna igen mig själv i det där. Jag gör det ofta då man pratar om att sjunga. senast idag faktiskt! jag var på övis tillsammans med folkhälsan som inledde något projekt med eleverna i åk.5-6. Eleverna ska sälja luciamärken..nåjoo,till saken.
Jag var där för att berätta om min lucia tid och minna lucia minnen. Efteråt fick elever ställa frågor. Då fick jag fråga, kan du sjunga?
Jag höll på att säga nej. Sen ändrade jag snabbt att jag kan så mycket som krävs för uppdraget men påpekade starkt att jag inte är någon artist och inte vill vara det heller. Varför gjorde jag så? jo för att jag vet att jag inte är den mest skönsjungande flickan på jorden, men jag kan ju sjunga. Jag sjöng ju i domkyrkan!! Jag kan bara inte få in det i skallen. Och jag vill heller inte att folk ska tro att jag är helt super begåvad då jag svarar: Ja, jag kan sjunga.
Konstigt det där..
Beklagar alla tusen skrivfel.. var lite för ivrig när jag skrev 🙂
Men vad fint att du besinnade dig och svarade så till flickorna. För dem är du en förebild och jag tror att man behöver få höra att en del faktiskt kan vissa saker och tror på sig själv. Hurra!
Jag tror jag hade 6 i handarbete när jag gick i skolan. Jag sög så oerhört. Och jag suger fortfarande. Jag kan inte sticka. Jag kan inte virka. Jag kan knappt sy fast en knapp. Därför var jag väldigt överraskad att jag var så sjukt bra på att göra tofflor. Min balklänning som jag sydde i högstadie är ett legendariskt skämt som man gärna tar upp i min familj. Den är ..ähum.. inte särskilt snygg, om vi säger så.
Det är inte falsk blygsamhet att jag inte kan sy. Det är fakta.
Uppenbarligen kan du Linn! Du är jätteduktig på att sy. Jag är i alla fall sjukt imponerad.
En finländare kan inte göra sig till åtlöje och måste därför säkra.
Se på våra idrottsmän (framförallt) och -kvinnor (delvis). Inför stortävlingar så går de i media igenom alla orsaker till att det kommer att gå åt skogen. Sen när det gör det är det ingen som skrattar åt dem – för de har ju varit öppna för möjligheten. Går det bra är det ingen som kommeterar, eller minns, skepsismen.
Samma gäller säkert oss alla på något sätt.
Så tragiskt. Ändå.
Fullträff, Sonja! Jag läste ditt inlägg igår och har funderat på det under dagen idag. Jag märker att jag har provocerats som du, men mera undermedvetet. När du nu ringar in och sätter ord på fenomenet kan jag på nolltid för mitt inre rabbla upp många liknande erfarenheter som du skriver om. Så om du vill få vatten på din kvarn kan jag fast mejla dem till dig 😉
Min slutsats är för närvarande att gränsen mellan klädsam anspråkslöshet och falsk blygsamhet är hårfin. Och att det är just den där ingrediensen av falskhet som provocerar mest. Dessutom tror jag att man ska akta sig noga för att framställa någonting som en allmän sanning (såvida det inte är det) – det är klokare att klargöra att man har sig själv som referensram. Lyssna bara på skillnaden: ”Jag har alltid trott att jag inte kan virka, men nu måste jag bara visa vad jag lyckades knåpa ihop. Känner mig allt lite stolt!” istället för ”Jag är ju helt kass på att virka, så hoppas ingen slutar läsa den här bloggen nu fast jag visar mitt senaste missfoster”.
Du är ute i ett viktigt ärende, Sonja, och jag ska självklart lista tre saker jag är bra på under inlägget som efterlyser det! 🙂
Sanna, fint exempel. Det känns skönt att inte vara ensam att bli provocerad. Du får gärna mejla, eller skriva här dina egna exempel eller erfarenheter.