Några bilder och många minnen

Blev mammaledig för lite på två år sedan. Det känns så fasligt länge sedan och för att vi nu ska tala om något annat än mina o-macarons så visar jag lite bilder hur vi hade det för sådär plus minus två år sedan i min familj. Håll till godo.

Vi ägde ingen bil och fpa-lådan vägde runt tio kg. Vi tog Stigan:

Vi inredde med vagga och vissa provsov den:

Jag fick en blöjtårta av mina fina klassföräldrar. Ni kanske känner igen Camilla och Mats? Och så har vi dessutom AnnaKarin här. Oj, vad jag börjar sakna mina urgulliga elever. De hade ivrigt följt med graviditeten hela hösten, pratat med babyn varje dag. Jag träffar dem fortfarande, de går inte längre på tvåan utan på fyran. När jag kommer till skolan för att hämta mina pojkar leker de och sköter Saga.

Camilla hade själv fixat blöjtårtan, den är fantastiskt fin:

Vi firade sportlov och väntade på Saga. Beräknade dagen kom och gick. Ingen baby men det var både vackert och skönt i alla fall. Egoistiskt nog hade jag hoppats på en sportlovsbaby. Jag menar 19.2 var bf, det såg ju hoppfullt ut och som lärarbarn skulle hon alltid ha fått fira födelsedag då mamma är ledig. Hon ville annat redan då.

Här skidar jag ju fortfarande, nu med betydligt mindre mage. Tack och lov. Visst är det fint här över bäcken?

Men hon kom ju förstås till sist. Med hjälp av piller och jag vet inte vad föddes hon och plötsligt var det skyndsamt. Krystningsskedet tog 45 sekunder! Någon förlossningsberättelse hann aldrig skrivas.

Hon var skrynklig efter så många månader i vatten. Hon sov och sov och sov och var den lättaste babyn som föddes år 2010. Fem timmars dagstupplurer var det vanliga för sömntutan Saga. Bröerna höll henn och älskade henne som om de aldrig gjort något annat.

Vi var alla så fascinerade av henne. Jag var dock ganska svag, förlorade jättemycket blod vid förlossningen och det hände några gånger att mitt synfält förminskades radikalt. Det var hemskt obehaligt. Saga föddes med höften ur led och skenan de skulle lägga på henne efter två veckor skrämde mig vansinnigt mycket. Läkaren hade gett oss tips om att bära henne i grodställning hela tiden, och på det sättet hjälpa höften att växa rätt. Vi älskade att ha henne i famnen, vi turades om att ligga så här på soffan med henne:

Det har varit två härliga år. Spädbarn är ljuvliga och inget beskriver känslan av en nyfödd i famnen. Men ändå, ingenting skulle jag byta ut mot min egen Sagabus. Som idag kan säga ”Saga bäst om mamma, bäst om pappa, bäst om Lala, bäst om Attu!”