Lärlingen

När Artur tar trumpetlektioner är jag full av förundran, förvåning och skratt. Jag fattar inte att han kan spela samma ton som läraren. Jag fattar inte heller att hon säger spela C, E och sedan fiss, och så gör han det. Han talar om takter, pauser och transponeringar. Hans fot slår takten i golvet och trumpeten spelar tuut tut tu tuuu tills det blir en välkänd melodi.

Skrattet bubblar då han ”undervisar” sin lärare; har du tänkt på… man kanske i stället skulle… och här kunde du kanske skriva alla verser så publiken tror att jag ska spela såååå hääär mycket, det är ju bara jag som vet att jag bara spelar fjärde versen.

Har jag sagt att han sjöng före han talade? Han lärde sig prata genom att sjunga och kunde Blinka lilla stjärna där som ett åring. Han har inte fått detta via modersmjölken, tyvärr. Snarare från faders.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

4 svar på Lärlingen

  1. Tina skriver:

    Otroligt imponerande! Han är rolig!

  2. Mikaela skriver:

    Det är helt fantastiskt. Han har väl en o annan musikalisk gen att ärva. Jag blir så imponerad när någon är sådär musikalisk. Bara är. Och förstås också övar o är duktig. Hurra för Artur.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *