Koppla ditt barn!

”Koppla du ditt barn, så kopplar jag min hund” fick jag som svar idag då jag vänligt men bestämt sa till en hundägare att hon måste ha sin hund kopplad i stan. Hon blev så arg på mig och sa att det är upp till mig att lära mina barn att inte vara rädd för hundar, Tuuri är så snäll, den lyder alltid osv osv. Jag sa att det är olagligt att att ha hunden lös, men då sa hon att hon gärna bryter mot lagen då. Och hunden fortsatte nosa på mig och på de andra som gick förbi.

Jag skulle ju så önska att jag inte behövde ställa till med bråk, men nu är det så att mellanpojken är dödligt rädd för hundar. Verkligen dödligt. I England kom det emot oss en hamsterstor hund, hela pojken stelnar till trots koppel på hunden och motsatt sida av vägen. ”Det här kan bara sluta på ett sätt” säger han med skräck i blicken. ”Hur då?” frågar familjen som knappt ser att hårbollen är en hund. ”Med blooooood” väser han.

Varför har det blivit så här då? Jo då han var fyra år blev han fälld av en livlig och söt hund. Den ville ju bara leka, hoppade upp på ungen och slick i ansiktet och tassar på axlarna och så lite skäll på det. Nej men, hunden var ju bara lekfull, säger någon. Jo, men möter du ett djur större än dig själv, en björn, ett lejon är inte första tanken, aha, du vill leka med mig, kul.

Jag har försökt att tala vett med honom, säga att come on, du är ju större, den är ju bunden, den bryr sig inte, du vågar gå förbi den, du vågar, du måste övervinna rädslan annars vinner rädslan över dig. Men det går inte, han ser något annan än vi. Han har en hund-radar och ser hundarna innan någon annan ser dem. Lösa hundar är med andra ord värre än en skräckfilm i hans värld. Vad vi ska hitta på till näst blir en gåta.

Och koppla mitt barn! Ha-ha, ser framför mig hur mina barn hoppar upp på kvinnan, biter henne i benet och dreglar lite försynt. De vill ju bara leka.

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

30 svar på Koppla ditt barn!

  1. Mikaela skriver:

    Oj det där med rädslor är svårt. O det är något med hundägare ibland. De fattar inte att någon kan vara rädd. På allvar. O det är ju faktiskt ett måste att ha hunden kopplad. Stackars rädda pojke liten. När man är rädd är det mycket irrationellt. Man vet kanske i sitt huvud att det inte är livsfarligt men man kan inget åt den där känslan.
    Måste bara säga att det var minsann den stolligaste hundägaren på länge…

    • sonja skriver:

      Håller med och man ska inte dra alla hundägare över samma kam. Samtidigt blir jag så ledsen då man inte får förklara varför hunden inte är välkommen att snusa ens på en.

  2. patricia skriver:

    haha – önskar pojken hade slickat hundägaren på kinden. nästa gång.

  3. Malin skriver:

    Jag har också varit väldigt rädd för hundar som barn och vet precis hur lamslående rädslan kan vara. Usch. Och koppla barn, vad var det för ett märkligt förslag? Det värsta som finns är oförstående hundägare. Desto gladare blir jag när jag träffar respektfulla hundägare som förstår att andra inte känner deras hundar och därför går varsamt fram.

    • sonja skriver:

      Precis, och det finns förstås av dem också. Det där med rädsla är så irrationellt. Vet inte hur vi ska få bort den, för även om detta hände för mer än halva hans liv sedan blir det nästan bara värre med åren.

  4. Lina skriver:

    Hemskt när folk inte förstår att lagar är till för att följas och inte bara på skoj. Emil var väldigt rädd för hundar för några år sedan, men vi fick det bort genom att i lugn och ro, under en längre tid, vänja honom vid hundar. Men då var han inte skräckslagen, ”bara” väldigt rädd.

    Och det gör det ju inte bättre att dom är sådär otrevliga också. Jättetråkigt!

    • sonja skriver:

      Vad skönt att det gick om för Emil, jag hoppas och tror att A en dag kan vistas ens nära någon hund, nu är det otänkbart, han blir paralyserad och fast hunden är liten och snäll och lugn så är han på sin vakt hela tiden, han kan inte leka lugnt utan är spänd och rädd.

  5. Karin L skriver:

    Usch vilken typ – kvinnan alltså! Jag har själv varit livrädd för hundar då jag var mindre. Och då hade vi hund själv – men den var ju snäll (enligt min logik) och då behövde jag ju inte vara rädd. Okopplade hundar var rena rama skräcken, och jag vägrade gå ut genom dörren om det fanns en lös hund på vår gård. Och att besöka släkt och vänner som hade hundar var otänktbart om de inte låste in hunden i ett annat rum. Med åren har det blivit bättre, jag har respekt för hundar, går aldrig fram o klappar, jag tittar inte ens på den. Men visst finns den där känslan i maggropen fortfarnade där då jag ser en okopplad hund…
    Tåntiga människa som föreslår att man skall koppla sina barn. Man kan inte jämföra barn med hundar, det är som att jämför äppel och päron ju!

    • sonja skriver:

      Exakt det går inte att jämföra. Lösa hundar är skräck, en gång rusade en hund in på fammos och faffas gård (de bor på landet i ett egnahemshus), då var jag nog arg. A gick inte ut utan en vuxen på hela dagen. Att han inte ens där ska kunna känna sig trygg, eller på skolvägen, eller i vår lilla skog.

  6. Karin skriver:

    Jag tycker det är vettigt att ha respekt för främmande djur och lär mina barn att inte klappa främmande hundar. Tanten är helt fel ute om hon säger att man helt ska sluta vara rädd, alla hundar är ju inte som hennes och hennes kan förmodligen också reagera oväntat någon gång.

    Sen är det ju en annan sak att vara FÖR rädd, men det hjälps ju inte av att man tvång utan av trygghet.

    • sonja skriver:

      Jag tror ju att A inte skulle ha behöva bli så här rädd om det inte vore för den där ena hunden som var lös och hoppade på honom. Nu är det svårt att komma över rädslan.

  7. Mats skriver:

    Jag skall inte gå igång på detta ämne. Det vet du sedan tidigare. Många hundägare visar total respektlöshet mot både lag, ordningsregler, vett och etikett samt fromma förhoppningar. Fick häromdagen själv svaret att ”även barnen kissar i buskarna” när jag o husbolagets vägnar påpekade åt en som bor i huset, att rastning av hundar på vår gård.

    Vi hade länge veterinären Mevet som granne. Då var det ett rent helvete med hundar. Den nuvarande veterinären Käpälämäki började bra med mest smådjur och få hundar. Nu har ägarna till bjässarna hittat tillbaka och det börjar dra ihop sig till fight igen. Suck.

    • sonja skriver:

      jag håller så med dig och ogillar skarpt den respektlöshet ni möts då ägarna rastar sina hundar på er gård. Inte alls acceptabelt.

  8. Lina skriver:

    Jag förstår inte alls det att man jämför hundarna med barn. Jag har själv hundar och de hör till familjen, men att de skulle jämföras med mina barn är inte alls rätt. Även om vissa ser sina hundar som likvärdiga som barn så behandlar man ju dem olika också föra att de inte är lika. Jisses, förstår inte alls! Och sen det att folk blir arga om man säger till om sånt som kissa och kakka och ha hundarna lösa förstår jag inte heller. Jag förstår faktiskt inte.

  9. Tove skriver:

    Jag blir så ledsen när jag läser det här. Är själv rädd för hundar, har blivit skrämd av någon påflugen hund som barn trots att ”den är snäll, vill bara hälsa” och har mer än en gång med gråten i halsen bett hundägare hålla fast sina hundar som sprungit lösa. Det har nu lett till att jag helst inte går ensam på skogspromenader varken i stan eller på landet, på gåvägar i stan känner jag mig ändå för det mesta trygg, där är också de flesta hundar kopplade. Vill ju tro att 98 % eller mer av alla hundägare är fiffiga, synd bara att den där sista delen är riktiga töntar.

    • sonja skriver:

      Jag vet känslan. Basse cyklade (hårt) genom vår skog en dag och ut ur skogen rusade en lös hund, rakt på cykeln. Hundägaren blev arg på Basse!

      Det är det där med oväntade rörelser jag är rädd för att hunden ska reagera på. En två-åring kan vara nog så oberäknelig, vifta med käppar, ge ifrån sig ett plötsligt skrik osv. Då vet man inte säkert hur den ”alltid så snälla” hunden kommer att tolka signalerna och det är det jag är rädd för.

  10. Mia skriver:

    Ansvarslöst av hundägaren, ingen frågan om det. Men ni borde ju ta pojken till en terapeut, inte ska han ju behöva gå omkring och ha såna fobier resten av livet? Han lär ju möta en och annan hund i framtiden, bättre att försöka göra nånting åt hans rädsla nu än senare.

  11. Jessica skriver:

    Jag förstår dej. Min äldsta är också livrädd för hundar och också katter. Varifrån rädslan kommer har jag ingen aning om. Då hon var under 2 år kunde hon gå fram och klappa både hundar och katter. Vi har flera foton på då hon kelas med bekantas hundar.
    Det går inte att prata med henne om saken. Hon är så himla rädd och skakar varje gång hon ser en hund. Saken blir ju inte lättare av att grannen låter sina hundar springa lösa. De kommer in på vår gård och uträttar sina behov. Fast nu har det inte hänt på en tid för min man var en söndag morgon kl.8.30 och knackade på hon grannen och återlämnade något som tillhörde dem. Efter det har grannarna varit ut med sina hundar i koppel.

    • sonja skriver:

      Haha, vad jag skrattade åt mannens ”hämnd”.

      • Jessica skriver:

        Ja, jag skrattade också. De hade festat hela lördagen, säkert in på småtimmarna, och så släppte de bara ut hundarna och den ena kom och gjorde sitt på vår gräsmatta. Då fick min man nog. Han steg upp från morgonmålsbordet, tog en fruktpåse och gick ut. Sedan knackade han på grannens dörr precis som julgubben. När de (i bara kalsongerna och håret på ända) öppnade sade han: Den här tillhör er och låt det vara sista gången!

        • Melli skriver:

          Helt bäst! Här på området bor nu kanske de mest korkade, oansvarige,respektlösaste hundägarna och man har lust att smeta ner dem i s*itet var och varannan dag. Värsta har varit kakka på gallret man ska torka fötterna på och så i hissen. Härligt,härligt. Jag blev också biten i benet av en lös hund då jag cyklade, tur var den liten och jag hade långbyxor. Förlåt, den gillar inte cyklar. Nähä, men vilken bra idé att ha den lös här var hundratals rör sig med dessa varje dag. :/ Idioter! Vår äldsta var också rädd för hundar men det verkar ha gått över ganska bra. Hoppas ni kommer på en lösning. Det finns ju nåslags terapihundar, fast de brukar visst vara rätt stora. Man sku tro att de är som änglar, om man sakteligen sku vänja honom vid en mild jätte kanske de små inte är SÅ skrämmande. Positiva upplevelser ger väl också lite bättre självförtroende, ”jag klarar dessa”. Det finns ju så underbara hundar,bättre vänner får man leta efter, det är synd att de mindre underbara ägarna förstör det för alla.

  12. Anna Li skriver:

    Arroganta hundägare är bland det värsta som finns! Jag var också paniskt rädd för hundar som barn (efter att i ettårsåldern blivit omkullsprungen av en rottweiler – vilket jag inte ens kom ihåg). Värst var det när de hoppade. Och det jobbigaste var ju att de arma jyckarna helt tydligt VISSTE att jag var rädd. Till och med hundar som typ aldrig hoppade skulle ju ha tassarna upp i ansiktet på just mej till varje pris. Minns en gång då vi var hemma hos en bekant familj som hade en uråldrig tax, som var rygginvalid och rörde sig mycket mödosamt. På mammas fråga ”hoppar den?” svarade matte med ett skratt att den nog inte hoppat en gång på det senaste decenniet. Nå, vad gjorde kräket? Jo, samlade sina sista krafter och hoppade upp mot mig – förstås! Matte bara stirrade, helt chockad. Lyckligtvis har skräcken vuxit bort med tiden, jag tror det hände i tonåren då jag insåg att hoppande hundar inte längre når upp i ansiktet på mej. Men någon hundvän har det aldrig blivit av mej, tyvärr…. Och att få nytvättade kläder nergeggade med hunddregel eller lera från tassar, utan minsta ursäkt från ägaren, som bara förklarar hur ofarlig deras älskling är gör mej flyförbannad. Alla mina sympatier till A! 🙂

  13. A-S skriver:

    Hej Sonja! Jag har läst din blogg en tid, men inte kommenterat. Nu var det dock ett för mig angeläget ämne!
    Jag var själv livrädd för hundar som barn och kan ännu tycka att stora hundar som jag inte känner är lite läskiga. Mina barn, speciellt dottern, har också varit jätterädda för allt med päls (också katter). Nu har vi två egna hundar och de har lärt sig hur hundar fungerar (och hur man skall fungera tillsammans med en hund) och dottern umgås gärna också med andra hundar nuförtiden. Jag håller aldrig hundarna okopplade där det finns risk för att möta andra människor och kommer det någon hem till oss som är rädd för hundar så åker hundarna in i ett annat rum och om och när människan (oftast barnet) vill hälsa på hundarna så håller jag hunden i famnen så att den inte ens i misstag kommer åt att hoppa, vilket de lätt gör då det är två små hundar som jag har och de tycks bli extra ivriga att hälsa om det är frågan om barn.
    Sedan kan jag ju inte låta bli att skicka en liten hälsning till alla föräldrar som ”släpper” sina barn fram till obekanta hundar utan att först kolla med ägaren att det är ok. Jag vet att jag som hundägare alltid har ansvaret över hundarna, men det har hänt sig att barn obemärkt dykt på hundarna och fastän våra är vana med och gillar barn så kan de bli skrämda och en skrämd hund kan fungera på ett oväntat sätt. Jag delar gärna med mig av våra lurvbollar och man får klappa dem om man vill, men säg till först så vi är förberedda :).

    • sonja skriver:

      Hej, jätteroligt att veta att du läser här, skoj att du kommenterade! Du har rätt att också vi med barn måste visa samma respekt.

  14. A-S skriver:

    Måste ännu tillägga att det inte heller är roligt som hundägare till två (små) hundar om det kommer en (stor) lös hund emot då man är ute. Tack och lov har vi kloka hundägare här i våra hoods!

Lämna ett svar till patricia Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *