Vi gick förbi byggnaden jag ska börja jobba i. ”Va du göra dä jobbet?” frågar hon som är så liten. ”Jag ska lära barnen en massa saker, allt om älgar till exempel” svarar jag. ”Då ja komma med, ja också vill veta allt om älgar!” svarar hon käckt.
Som ni märker har hon fortfarande kvar Yoda-ordföljden. ”Vad du sa?” frågar hon tusen gånger per dag. Minns att killarna också hade en period då man till sist tror att de hör dåligt. Men jag tror att de på något sätt vill uppfatta allt och därför frågar. Känner du igen det här?
”Nä tet int du heja” sa Harald som pratade så roligt (fritt översatt ”vad sa du”).
Vi har PRECIS samma här. Va sa du? Va sa du? Va? Va? Va?
Trots att jag inte kan något om älgar.
Hihi, du får komma in ett varv när vi har miljö och natur…
Den där ordföljden låter bekant…. Man borde ju inte härma dem så att de hör – men så fort härvarande tösen är utom hörhåll tenderar hela familjen att börja prata ”Juniska” för att det är så sött 🙂
Det är väldigt sött.