Hjälp, vad hände med musiken på nittiotalet?

Basse visade mig hur uppvaktandet av kvinnor, inom musiken, ändrats genom åren.

Berätta gärna vad du får för tankar då du hör detta.

Jag blir onekligen lite orolig då jag  tänker på att våra barn ska växa upp med en musikkultur där vartannat ord borde censureras.

Häromdagen hörde jag att de i skolan lyssnat på popartister som Flo Rida och David Guetta. När jag hör och ser musiken önskar jag att barnen aldrig lär sig engelska, åtminstone önskar jag att de aldrig lär sig tolka eller översätta sångtexter.

Är det bara jag som är överkänslig och än en gång önskar sätta barnen under glaskupan och skydda dem från allt ont? Men då jag inte vill att barnen ska lära sig den nedvärderande och sexistiska kvinnosyn som dessa sånger speglar…

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

8 svar på Hjälp, vad hände med musiken på nittiotalet?

  1. Lina skriver:

    Håller med om att det är hemskt när man lyssnar på texterna. Men om man tänker på kvinnosynen på 50, 60 och 70 talen så var det väl mest så att kvinnan inte dög till annat än att laga mat och sköta om barnen? Vi har ju kommit en lång väg vad gäller jämlikheten också.
    Summa summarum så skulle jag nog också vilja lägga barnen under glaskupan.

    • sonja skriver:

      Visst har du rätt i att mycket hänt på kvinnofronten, och jag förstår att detta är en karikerad bild av sångerna, finns säkert många fina också. Men förvånansvärt ofta blir jag överraskad av hur olämpliga sångtexterna är.

  2. Konrad skriver:

    Gick i förskolan i det där vita huset mittemot Nickby dagis (där var man var indelade i vad-det-nu förmiddags gruppen myrorna ock eftermiddagsgruppen nyckelpigorna).
    Rafos storebror lyssnade till KISS så Rafo kunde orden. Vi brukade bygga gitarrer av sånadär plastbitar med taggar (större och sämre än lego, men lite samma idé), klättra högst upp i ribbstolarna och skrika ut låtar med Rafos ledning.
    Då förstod jag/vi ju inte vad det handlare om (t.ex ordet Love har ju många funktioner – KISS använde det annorlunda än dom på 50-talet). Blev inte shockad när jag lärde mej engelska och tror att uppväxtresultatet är OK hittils.

    I fotbollslaget (sibbo vargarna) i början på lågstadiet hade vi en finsk sång som jag inte förstod då, var i klass med dagens rap (med flera brudar på en gång, en del för pengar osv.)

    Men du har nog rätt att man kan hålla sig till annan musik i skolan.

    Btw.
    http://www.songfacts.com/detail.php?id=281
    från 1941
    http://www.songfacts.com/detail.php?id=13091
    http://www.songfacts.com/detail.php?id=13260
    från när du gick i lågstadiet (1986 o 1990).

    • sonja skriver:

      Okej, då behöver jag nog inte oroa mig. Barnens fostran, trygghet och känsla för rätt och fel byggs säkerligen upp av andra delar än tokiga sångtexter.

      Vill också kunna lita på att skolan har någolunda samma fostringsprinciper som man själv.

      Jag är/var själv usel på att lyssna på själva texten i sånger. Minns då Jag första gången hörde Weird Als You don’t love me anymore och jag tyckte det var en småmysig, vacker sång…

  3. Lina skriver:

    Ja det känns som att allt är ok att säga, även sånt som enligt mig definitivt inte är ok. Svårt när man sen lär barnen hemma att man i te får t.ex svära, när de gör det i sångerna.

  4. Anna skriver:

    Det är nog säkert väldigt individuellt hur barn lyssnar på musik, själv var jag också den som gick omkring o sjöng alla möjliga tragiska texter med ett stort leende, bara därför att melodin o ”the groove” var så medryckande. Men visst, det är en komplicerad fråga, en tolkning är ju nog den att samhället blivit mer öppet, man får sjunga fuck you nu, vilket man inte gjorde tidigare. Men även om respekten för kvinnan tidigare var annorlunda, så blir ju nog vår utmaning nu att lära våra små samma respekt, men med ett lite annorlunda språk. Ärligt sagt är jag nog mer orolig över vad jag själv släpper ur mig. Dagistanten berättade att Liv argt hade sagt förbaskade geting du ska dö! då det hade flugit omkring jordgetingar i lekparken. O vem säger förbaskat, jepp moi. O antar att dina ungar också e supermusikaliska o nog tar in mer musik än text, så även om det låter som att banalisera så kanske låttexter inte hör till kategori oroa sig. Men visst, skydda barnen ska vi ju!
    Skön helg!
    Anna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *