Berg och dalar

Det är lite tungt just nu. Livet. Det lilla barnet verkar inte vara sjukt. Ändå spyr hon. Dagismammans teori om att det är psykosomatiskt kan stämma. När hon är hemma mår hon som vanligt. På dagis sluter hon sig likt en mussla och kastar till sist upp. Att hon slutar tala då allt inte är bra vet jag, hon nickar, skakar på huvudet och viskar på sin höjd. Hon nynnar också ständigt, som om hon gick in i en egen värld?

Jag känner mig sorgsen. Förstås förstår jag att någon form av reaktion var att vänta. Samtidigt känner jag mig så hjälplös och usel. Jag tror, vet eller hoppas att detta går om, men vad tröstar det när man är mitt i det och både hjärtat och kroppen bara vill gråta?

Det här inlägget postades i Dagbok. Bokmärk permalänken.

12 svar på Berg och dalar

  1. Anna La skriver:

    Nej, vad tungt det låter. På ett sätt är det ändå lite trösterikt att dagismamman har gissat rätt, det tyder på att hon bryr sig tycker jag. Klart det går om i något skede, men att orka dit kan vara nog så jobbigt för alla. Vår A hade tur som fick en lillebror så han kunde ta paus från dagis då han inte trivdes. Men han gick nog från september till april då vi hoppades han skulle börja trivas och jag ville se hur jag orkar med nya babyn. A sade varenda gång jag hämtade honom från dagis och varenda kväll att han vill sluta dagis och gå i klubben i stället. Ändå gick han snällt…

    • sonja skriver:

      Det är tungt men jag är glad att de är så kloka på Sagas dagis och jag kan lita på dem att Saga nog har det bra trots att hon kanske upplever sig övergiven?

      Hoppas er A också har det bra.

      • Anna La skriver:

        A går i klubben och trivs jättebra. Jag ska lite ta reda på möjligheterna och se ifall A börjar ett annat dagis nästa höst. Jättebra att du kan lita på personalen!

  2. anna skriver:

    Ojoj, det där är tungt. Jag befann mig i samma slags oro hela september, då Liv grät nonstop på dagis i 6 dagar (barnen hade blivit lämnade ensam i vilan och Liv som enda nya barn visste inte vart tanterna gått, blev ordentligt trauma). Förra veckan lättade det, efter en månads (!!) ångestar.
    För vår del beror det på alla de förändringar som varit på dagis, många tanter sjuka också egenvårdaren, och barnen har helt klart blivit i kläm. Saker har hänt som gör att jag måste jobba stenhårt på att börja lita på tanterna igen – så bra att er dagistant är någon du känner!!
    Jag satt faktiskt själv o bölade just (då hade lite egen tid) över hur det månne går imorgon på dagis. Men jag forskar, och kan hämta lilla gumman tidigare nu en tid (fyra dagar 8-12), så vi har det på det sättet lyxigt. Hoppas ni hittar en lösning som fungerar och jättesynd att du ska vara ensam just nu. Jag var ensam tre veckor i september. Så identifierar mig lätt med dina utmaningar just nu.
    Enda jag kan säga att det nog lättar, men om det inte gör det hittar ni nog säkert en lösning! Kortare dagar är alltid en bra, om man har möjlighet till det. Kämpa på!
    Anna

    • anna skriver:

      …och ja, själv försöker jag acceptera att det finns en stor sorg då barnet reagerar häftigt, en sorg som sätter sig djupt i kroppen. Jag tror nog på att gråta ut, men praktiskt sett är det ju lite småabsurt, man kan ju inte sätta sig ner o gråta precis varsomhelst då vardagen rullar. Men jag tror det hjälper. För även om allt blir bättre och kan bli bättre snabbt, så är det ju normalt att ens mammahjärta sörjer?

    • sonja skriver:

      Anna, tack för din kommentar. Känner igen dina tankar. Jag har också lätt för att gråta nu, man blir så ledsen. Trötthet hjälper ju inte alls. Skall gå tidigt och lägga mig och hoppas på en god natts sömn.

      Vad skönt att Liv har det bättre nu och du kan göra kortare dagar. En klok kollega på jobbet rådde mig att hämta Saga så tidigt jag kan. Det kändes så skönt att hon sa det, för lätt får man ju dåligt samvete också och fast jag jobbar många timmar hemma varje kväll är jag rädd att kollegerna tror jag ”smiter”. Dumt, jag vet!

      Det är verkligen en fördel att jag till 100% har förtroende för dagiset och ”tanterna”, jag vet att de gör allt de kan för att hjälpa min Saga.

  3. Jessica skriver:

    Sonja, en STOR kram till dej!
    Det är helt naturligt att barn reagerar och jag tycker de ska reagera på något sätt, annar skulle det vara konstigt. Endel gråter, endel blir tysta, endel kan börja kissa på sej trots att de varit torra länge och endel kan ta till att spy, men det går om. Klen tröst just nu, det vet jag. Min mellanfröken började kissa ner sej om nätterna då hon började dagis som nästan 3 åring. Det var hennes sätt att reagera. Min äldsta grät och grät och började hänga i mej. Skulle hela tiden vara i famnen då vi var hemma. Höll krampakrigt i mej då hon började dagis som bara 1 år 3 månaders. Dagisflickorna fick inte ens ta henne i famnen och trösta, då blev hon helt hysterisk. Hon ville sitta ute i hallen på bänken vid sina kläder och gråta. Den yngsta hon grät också men till all tur fick de trösta henne på dagis.
    Vet du, det skär i hjärtat på mej varje gång ett litet barn reagerar på dagisstarten. Barnet vill helt tydligt vara hemma med mamma/pappa men systemet är sådant att man måste jobba för att klara sej om man sitter på bostadslån t.ex. Vad kan man? Bita i det sura äpplet och kämppa sej igenom det svåra. Hoppas det snart går om!

    • sonja skriver:

      Du har så rätt. Precis så där känns det, man skulle bara vilja rädda de små. Håller med dig om att det är sunt att reagera. Hoppas det går om och att vi hittar redskap att hjälpa henne. Stor kram till dig också.

  4. A-L skriver:

    Styrkekramar! <3

  5. patricia skriver:

    Neeej… Fyyyy vad jobbigt! Kram o kämp!

Lämna ett svar till anna Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *