Eftersom Saga alltid väljer och föredrar mig och min hjälp till allt har vi börjat köra varannan gång även här. Vi har ju vårt vecka-vecka system vad gäller städning/ matlagning. Nå, nu nattar vi Saga varannan kväll. Hon gråter och skriker efter mig och det är hemskt, men vi biter ihop och visar med det att pappa ÄR lika bra.
Idag sa hon: jaha, idag är det mammabiljetten, vad skönt!
Har ni haft det så här? Att barnen föredrar någondera förälder? För våra barn har varit som klonade på den punkten, samma röst som gråter: bara mamma ska göra det och det och det! Och alla blir galna, jag för att jag måste göra allt och pappan för att han inte får göra något utan att riskera få en spark i magen. Det konstiga är att det är många år mellan barnen, så de kan inte ha tagit modell av varandra. Alltså måste det vara något i vår fostran? Och ja, Basse är en mycket närvarande förälder, vill vara det.
Saga och mamma:
Det är på samma sätt hos oss – det skall vara mamma till allt, men jag har ju tänkt att det beror på att A är borta så långa perioder. Så intressant att läsa att detta även förekommer i familjer där båda föräldrarna är ”närvarande”. Vi har trots detta kört varannan kväll mamma, varannan kväll pappa-nattning ända sen jag slutade amma i princip (de veckor han är hemma alltså). Nu, vid 3,5 år ålder så har hon accepterat att det är så, men visst testar hon varje kväll: Ikväll är det väl mammas tur att natta mig? Och visst har det varit tungt med skrik, gråt och ångest för att det inte är mamma som läser godnattsagan. Men sen har det oftast svängt efter nån vecka.
Sen gör ju A & S saker tillsammans då jag inte är med, sånt som bara är deras grej (precis som hon och jag gör saker då han inte är med,som är vår grej). Och det tror jag hon uppskattar, sen får jag ju förstås höra att jag inte kan och att det bara är pappa som kan 🙂 men det kan jag ju tycka är lite småroligt.
Kämpa på, det svänger nog säkert!!
Tack, vad skönt att läsa att andra har det lika. Smart det där med att de har något som bara de gör, det borde vi också hitta på.
Vi fortsätter kämpa, sköt om er ni!
Jag trodde också det berodde på att jag varit med L mera, då C är på långa arbetsresor. Tror sådär extremt generellt att det faktiskt kan handla om tid, även om Basse är närvarande – har inte du varit hemma mera med barnen, dvs. börjat jobba senare? Har han varit långa tider pappaledig då barnen är riktigt, riktigt små? För hur superba papporna än är (och jes, nu funkar det bra varannan natt, efter 3,5 år), så är ofta mammorna tidsmässigt där längre tider, dvs. är hemma. Den första simpla förklaringen. Den andra förklaringen hos oss är att C känt sig hjälplös då L varit så massor sjuk, och velat att jag sköter. Men – den teorien gäller ju inte er. Eller, va vet jag? Vem är det som ger medicin, pysslar om, vårdar? Dvs. igen bevisar att du finns där, även om dumma basiluskan kom på besök? Men bra ni är konsekventa och UJ stackars Basse, stackars underbara pappor som försöker o så får man höra om mammabiljetten. De är många papporna där ute som måste tävla mot ganska starka mamma-barn symbioser tror jag (i varje fall i vårt fall, där jag o dotter alltid varit supertajta).
men vacker familj är ni 🙂
Anna
Du har helt rätt jo att det är jag som varit mest hemma och jag som oftast och snabbare springer då de slår sig eller är sjuka. Det är inte alls så lätt och okomplicerat det här som man skulle önska. Men vi fortsätter kämpa för det att man är envis och inte ger efter med vem som nattar visar ju ändå att båda älskar henne och vill vara med henne och är lika bra. Det känns ju inte så nu, men kanske det någonstans inom henne gror ett frö som en dag förstår att båda hennes föräldrar är lika viktiga för henne…
jo, tror nog det är bra man är envis, annars märker hon ju inte att pappa är lika bra att natta. Hos oss blev det mycket lugnare med alla nattningar efter att hon förstod galoppen, och nuförtiden håller hon stenhårt reda på vems kväll det är. Och om jag borta så får jag en kväll extra. Lilla matematikern vår, rätt ska vara rätt 🙂 Men kämpa på, vet känslan då de smäller i med det där överlevnads vråååålet, som jag ofta gav efter för. För det låter ju helt hemskt, och svårt veta när det är äkta känsla och få vilja igenom-skrik. Men jo, du har rätt, i långa loppet är nog detta absolut bäst för Saga (och tänk på din egen tid också, jag har åtminstone njutit så in i attan av ”egen kväll”)
Vi har haft det helt lika. Det är jätte jobbigt för oss båda. Jag blev helt slut på att det skulle vara jag till ALLT och Jonatan blev helt slut på att han inte dög till någonting. Kämppa på och kör ert varannan kväll, hon ger nog sej till slut. 🙂
Tack för peppande ord, det du beskriver låter precis som hos oss.
Har ingen lösning på problemet, men det låter bekant. Hos oss har det ändå lättat lite i och med att jag började jobba, och det är pappan som för barnen till dagis på morgnarna. Och så har han haft lite mindre arbetsresor också nu på sistone.
Men till nånting helt annat =) Känner att jag ”måste” tipsa dig om en härlig adventskalender; en med en liten pixi-bok i varje lucka! I år ska våra barn få en kalender utöver scoutkalendern och BUU-klubbskalendern – kan inte vänta till den ligger på posten (betsällde på adlibris) – än mindre vänta tills man får börja öppna luckor…
Nu ska jag skriva det som du inte vill höra, men kanske jag kan vara undantaget. Alla andra har ju skrivit att de känner igen sig.
Vi har egentligen aldrig haft det sådär. För våra barn har det inte varit någon skillnad. Om den ena är upptagen med annat så kan den andra fixa det. Så har det alltid varit. Men våra barn har egentligen tyckt att vi båda ska vara närvarande hela hela tiden, o sorgen är stor när någon av oss är borta. Ingen skillnad vem :).
Hos oss har pojkarna ganska klart varsin favoritförälder. Om de alltid sku få välja så skulle den ena ganska bombsäkert välja sin pappa o den andra skulle välja mig. Tror det har mer med personligheterna att göra, vem som sådär över lag kommer bättre överens med varann… Och det är ju en helt annan historia.
Tycker det låter rätt tungt det där när barnen har en sån fas på gång, att bara den ena duger. Det är orättvist mot alla. Men ert system låter bra. Och tack o lov går ju de där grejerna ofta om. Så kämpa på! Jag hejar på er.
Vill visst höra. Intressant att se hur det kan vara så som hos er också. Jag tror vi går ditåt. Redan känns det lättare. Både för mig och Sagan.
Förlåt, här kommer ett till undantag, för vi har inte haft det så. Hos oss är det nästan mera tvärtom att då pappa är hemma, så är det honom de vill sitta bredvid vid t.ex. matbordet. Varje kväll vid middagsbordet eller veckoslutsmåltiderna är det tävling om vem som ska sitta bredvid pappa. Finns ju bara två platser för tre barn, men de försöker turas om sinsemellan. Haha. Är nog en rätt så rolig lek hos oss och spring till bordet.
Nattandet har heller aldrig varit problem. Vi samlas alla vid tandtvättningen, men sedan räcker det med godnattkramar från oss båda.
Åker jag bort någongång övernatten, så tycker de bara det är roligt, för då är det superduperskoj med pappa som gäller. Borde kanske känna mig ledsen, men är nog glad att det är såhär också. Jag är så mycket med barnen ändå så jag unnar dem glädjen.
Inget att be om ursäkt för alls. Tycker bara det är skoj att höra att det kan vara lättare.